Fred Andersson - Bögskräck

Utgiven av: Oddbooks

ISBN: 978-91-86713-00-3

Fred Andersson – Bögskräck – Först av allt skulle jag vilja tacka Fred Andersson, för om han inte hade bildat förlaget Oddbooks och gett ut sin egen novellsamling Bögskräck hade den här subsajten troligen fått vänta på invigning ett bra tag till. Det är inte det att det saknas intresse att skriva om böcker, snarare saknas det tid att bilda sig en uppfattning om dem före. Och att skriva recensioner, eller tycka något, om böcker, musik eller film som jag inte har hört/sett/läst ligger inte riktigt för mig.

Men nu har jag alltså läst den här boken och tänkte ge ett ärligt omdöme om den (finns det något mer irriterande än när folk är uppenbart inställsamma för att de inte vågar stå för sin åsikt?). Det är en brokig samling noveller som alla har ett gemensamtema – homosexualitet. Jag älskar bokens titel och tycker att den är bra nära att vara fullkomligt genialisk! Även om jag personligen inte tänker på skräckberättelser i första hand när jag hör ordet, snarare homofobi.

Men det är en väldigt liten del av novellerna som berör homofobi överhuvudtaget! Det finns väl något undantag som bekräftar regeln men överlag är det istället berättelser med stark uppbyggnad och sedan en plötslig vändning som tar berättelsen någon helt annanstans. Ibland blir man riktigt förvånad och lurad av författarens vändningar, men oftast inte. Tyvärr är det vanligare att man ser precis varthän det barkar och det är ju lite synd.

De flesta av novellerna är väldigt romantiska till sin natur och jag minns att jag rubricerade flera noveller som homoerotik när jag läste den. Jag minns också att jag ifrågasatte detta uttryck eftersom det inte finns någon egentlig heterosexuell motsvarighet, ingen säger väl heteroerotisk? Vid något tillfälle gjorde jag också paralleller mellan det bögsnusk boken innehåller och det mer etablerade ordet tantsnusk. Jag tror delvis att Fred är lite ute efter att provocera, samtidigt som han vill göra en poäng av alla människors lika värde, oavsett sexuell läggning. Det är förstås min tolkning av hans texter, men om jag har rätt lyfter jag på hatten för honom för det är verkligen en livsfilosofi jag delar!

Fred tycks vara bättre på att berätta historier än på att uttrycka sig ibland. Det är inga stora saker men är man självutnämnd språkpolis som jag stör man sig faktiskt lite på ett utelämnat ord, eller en mening som upprepar sig själv då och då. [Här tänkte jag flika in en liten ironi tills jag insåg att det skulle vara omöjligt att tolka den som ironi i skriftform, ännu svårare om man inte känner mig.] Jag menar inte att jag själv är bättre än någon annan och är det någon som verkligen skulle behöva korrekturläsa sina texter så är det jag men det är en annan historia.

Korrekturläsningsmissar är alltså ett problem, men inget stort sådant. Och det försvinner i mängden om man bara ger sig här till historierna istället. Till en början tyckte jag att novellerna var i kortaste laget, men insåg senare att de passade mig som handen i handsken. Jag hann precis läsa en novell på min lunchrast eller på bussen. Så även om det inte är tillräckligt mycket uppbyggnad för att det ska hinna bli spännande på riktigt fyller helt klart längden en funktion.

Lite samma sak kände jag med Freds språkbruk, från början var jag inte riktigt överrens med sättet han uttryckte sig på för att sedan inse att jag faktiskt gillade hans sätt att måla upp bilder. En prosa som var väldigt underhållande att ta del av. Det varierar sig lite från novell till novell men om man får tro efterorden så har novellerna väldigt olika ålder. En del är ganska gamla och en del nyare. Ibland är det också uppenbart att Fred skriver på ett sätt av en anledning, när själva novellens upplägg kräver det och det gillar jag! Det är att ta skrivandet till ytterligare en nivå i min bok (haha).

Och på tal om efterord, efter varje novell har jag skrivet ett lite kort omdöme om varje historia och jag har ibland spånat om ursprung och vilka inspirationskällor Fred har haft. Efterordet förklarar detta på ett ypperligt sätt. Det är faktiskt ganska intressant att få veta vad som utlöste idén till den eller den berättelsen, författarens egna tankar om sina verk helt enkelt. Jag kan konstatera att jag hade rätt vid ett par tillfällen i alla fall, medan jag har förträngt om jag skulle haft fel någon gång också.

Ska jag sammanfatta så är det helt klart en novellsamling jag rekommenderar! Den är relativt lättläst, med korta meningar och enkelt språkbruk. Historierna är fantasifulla överlag och temat varierar ganska bra mellan dem, någon lätt upprepning förkommer väl i och för sig kanske, men det är inget som gör något. Enda problemet jag ser är att homofoberna förmodligen kommer att ha svårt för att läsa den. Men det är deras och deras fördomars eget fel!

---

Novellerna i detalj:

Cruising - Jag ska väl villigt erkänna att jag inte är någon större bokläsare. Det är inte det att jag inte tycker om historierna när de utspelar sig i detta format utan att jag egentligen är allt för rastlös för att orka stå ut en hel bok. När det gäller novellsamlingar är det väl lite annorlunda kanske. Man behöver inte ligga i lika länge för att få ett resultat så att säga. Dessutom har jag länge funderat över att starta någon form av litterära recensioner vis sidan om film- och musikrecensionerna.

Fred Andressons debutbok - Bögskräck, är en samling noveller som alla har det gemensamt att huvudpersonen är homosexuell. Ett briljant drag och en mycket fyndig titel tycker jag. Jag tänker därför ge mig på att läsa denna och efterhand ge mina korta omdömen av novellerna här.

Första episoden, om man ska kalla den för det, visar prov på en förmåga att måla upp bilder för läsaren. Man kan se äventyret framför sig och det är väl det man egentligen är ute efter när det gäller det skrivna ordet. Språkbruk och sådana saker är förstås också viktiga och där kan man kanske ha några åsikter om man vill vara petig. Ett par konstiga meningsbyggnader och någon upprepande mening finns också i denna inledande novell, men på det hela taget tycker jag inte att det är farligt. Det viktigaste är ju att historien når ut över sidorna om man så säger.

Som skäcknovell tycker jag, trots ovanstående inledning, att historien är lite för kort för att man ska kunna sjunka in i den och precis när skräcken börjar komma fram tar historien slut. Lite snöpligt, men det finns kanske en poäng med detta som visar sig längre fram i novellsamlingen, vad vet jag? Bögskräck vet jag inte om jag vill kalla första episoden för överhuvudtaget, jag tycker snarare att det har en dragning år homoerotik med en våldsam sluttwist.

Men jag ser fram emot nästa novell och vad den kan föra med sig!


Khanom – Den andra novellen i Fred Anderssons novellsamling lider lite grand av samma sak som den första – Cruising, gjorde. Eller lider är egentligen fel ord för det är inte så negativt som det låter. Den slutar lite för snabbt när det börjar hända något och det saknas något ord i någon mening som blir helt obegriplig om det inte vore för att kontexten gjorde den fullständigt uppenbar.

På det hela taget tycker jag att det här är en bättre novell än den första, den är mer kuslig och upplösningen sätter sig som en klump i halsen på läsaren. Det är inget oväntat som inträffar egentligen och inget att imponeras av, men jag kan ändå inte låta bli att beundra Freds fallenhet för att beskriva det som händer runt om karaktärerna. Små fullständigt oviktiga detaljer som gör att historien får mer atmosfär och, jag dristar mig faktiskt till att säga – pondus!

Efter den här andra novellen som väl får betraktas som en spökhistoria blir jag ännu mer sugen än tidigare på att ta reda på vilken miljö Fred kommer att placera oss i härnäst och det är väl ett gott tecken på en novellsamling.

Frostblommor – Fred Andersson skriver ganska korta, eller mycket korta meningar till och med. Kommatering är inte direkt sällsynt, men komplicerade bisatser som flyter in i varandra är inte hans grej. Det är nästan precis tvärtemot det sätt som jag själv tycker om att skriva då jag tycker om att röra till det lite grand. Men han är i gott sällskap, Clive Barker, en favoritförfattare gör lite på samma sätt. Det blir tätare och mindre byråkratiskt på det sättet tror jag.

I den tredje novellen, om man nu inte ska drista sig till att rubricera det som ett kåseri egentligen, i samling Bögskräck befinner vi oss i yttre rymden, och det är väl egentligen en enda lång kärleksförklaring. Det finns inte någon homoerotik som jag upplevde i fösta novellen – Cruising, och inte den stämningsfulla skräck som återfanns i den andra – Khanon, men språkbruket är bättre och jag hittar inget direkt att klaga på (vilket är ovanligt för en gammal språkpolis som jag). Däremot är det mycket underhållande skrivet och det finns en slutknorr som bör skrämma, uppröra eller åtminstone väcka en slumrande läsare. Den blir mer skrämmande när man tänker mera på den och den kritik jag tidigare gett åt novellernas längd, att de skulle vara i korstaste laget börjar nu bli ganska trivsam. Det är inga problem, ens för en långsam läsare som jag, att hinna med en novell varje dag, vilken också är praktiskt eftersom jag har gett mig fanken på att skriva ett ord eller två om var och en av dem.

Avslutningsvis tänkte jag låna ett citat från novellen.

Kärleken ligger inte i om ringarna är av guld. Kärleken ligger i vad dom betyder.

Månen – Det första novellen i Fred Anderssons novellsamling som egentligen gör skäl för namnet bögskräck, åtminstone i ordets mest uppenbara form. Huvudpersonen i denna berättelse är nämligen inte homosexuell som tidigare varit fallet utan snarare homofob. Kanske man ska dra det ännu längre och påstå att huvudpersonen helt enkelt har problem med Homo Sapiens… Det är en ytterst otrevlig person som alla tycks avsky och frukta men som i Freds beskrivning faktiskt blir ganska fascinerande!

Jag har inte tänkt på det tidigare, men de här novellerna, som inte är speciellt otäcka egentligen, är snarast som avsnitt ur den gamla serien Twilight Zone, fast i skriven form då. Jag kommer på mig själv efter varje novell med att jag vill läsa mer, jag vill läsa vidare och även om just den novellen har tagit slut blir jag nyfiken på vad som kommer att hända i nästa. Vid novellens eller novellernas början egentligen, för det är en återkommande observation, har man ingen aning om var det kommer att barka. Ok, man kan väl kanske räkna ut att det inte kommer att sluta särskilt lyckligt för de inblandade, eller att man kan vänta sig en sluttwist på något sätt. Jag blir verkligen inte besviken på Fred efter den här fjärde novellen heller och börjar mer och mer kräva mer. Det är inte så att jag absolut inte kan lägga undan boken, men hade inte min lunchrast varit slut hade det i vart fall varit betydligt svårare!

Chubs and Chasers – Den här novellen hade behövt mera korrekturläsning, det är lika bra att nämna det direkt så är man av med det sen. Och ska man ta allt det negativa direkt så stör jag mig lite på att novellen har ett engelskt namn också. Det är väl ingen stor sak egentligen men jag tycker att om man skriver på svenska så kan man skriva på svenska också. Självklart kan det finnas uppenbara poänger med en titel på ett annat språk, men jag finner inte det vara fallet just här. Författaren kanske har en annan åsikt, vad vet jag?

Hur som helst så skiljer den här novellen sig lite grand från de tidigare. Det finns mycket likheter också men vi tar olikheterna först. Till skillnad från vad som tidigare varit fallet så slutar inte berättelsen just när det börjar hända något, vilket jag uppskattar. Homoerotiken, eller snarare homoromansen i det här fallet förändras något när den första twisten kommer. Jag säger första twisten, för det är en av de stora skillnaderna här, det finna flera vändningar i Twiligt Zone stil. Varför envisas jag föresten att kalla det för homoerotik och/eller homoromantik? Finns det någon skillnad mellan människor som åtrår eller älskar varandra? Det finns väl ingen som skulle komma på tanken att rubricera något som hetroerotik?? Erotik är väl erotik för de som är inblandade??

Hur som helst så tycker jag att historien funkar så väl den kan, men jag hade kanske önskat att slutklämmen hade varit ännu mera motbjudande och ryslig. Det är väl en sak som präglar hela boken i och för sig, slutklämmarna är inte tillräckligt omvälvande för att chocka ordentligt.

Det känns lite som om det Fred Andersson skriver om är personliga upplevelser som han sedan i sin fantasi kryddar med lite extra våld och blod. Jag är inte homosexuell, men väl kraftigt tilltagen när det gäller vikten och jag kan därför sätta mig in lite i situationen som beskrivs i den här novellen. Inte fullt ut naturligtvis för det är ju lite fiction i det hela också, men till viss del i alla fall. Å andra sidan borde vem som helst som någon gång upplevt att det ställs utanför det ”normala” kunna känna igen sin om man bara tillåter sig att läsa in lite metaforiskt berättande i novellen.

En kopp te från Helvetet – Jag har säkert nämnt det i samband med att jag har skrivit om du tidigare novellerna men varför inte upprepa sig? Åtminstone när det gäller något positivt kan det väl inte vara fel? Det jag vill ha sagt är att Fred är mycket vass på att beskriva miljöer och små detaljer, så bra att det faktiskt blir någon sorts prosa av det hela. Det blir en fröjd att läsa även om själva historien inte alltid är vidare intressant eller givande. Språket, alltså ytan, blir viktigare än innehållet. Jag skulle förstås kunna gå in i debatt med mig själv och hävda att när det gäller det skrivna språket så är verkligen själva språkbruket innehållet och om jag inte missminner mig så kritiserade jag Fred i någon av de första episoderna för att inte behärska språket fullt ut. I något ordalag i alla fall, förmodligen inte bokstavligen. Men va fan… Jag har ändrat mig!

Hag vet inte om det är att jag vant mig lite vid att läsa Freds noveller eller om det är det faktum att jag vant mig vid att läsa överhuvudtaget. Det är ju något som jag inte begagnat mig av på många år egentligen. Det är först nu, och tack vara Fred egentligen, som jag finner en lust över att kasta mig över nya texter.

Hur som helst så finner jag den här novellen vara den svagaste hittills i boken. Den lever inte upp till varken epitetet ”Bög” eller ”Skräck”. Visserligen insinueras det väl kanske något av homosexualitet, men i så fall på ett så vagt sätt att jag inte riktigt förstår det. Samma sak kan gälla skräckbiten, slutet är möjligen ett försök till att ska en fasansfull twist att chocka läsaren med, men i så fall tycker jag att det misslyckas kapitalt. Det tredje och sista klagomålet som jag har på novellen är att jag tycker den är rörig. Den handlar om två personer men jag är inte människa att hålla reda på med som är vem och vad de gjort varandra. Det blir bara ett enda virrvarr av namn för mig. Men prosan är toppen och jag ser fram emot nästa novell (som vanligt).

Miau – Det svänger fort i den här novellsamlingen. Den förra novellen – En kopp te från Helvetet var den tråkigaste och mest ospännande novellen hittills, Miau – Som den här heter är den solklart bästa och mest effektiva enligt min mening!

Det är en spökhistoria kan man säga, och jag skulle inte bli förvånad om Fred hämtat inspiration från de asiatiska spökskräckfilmerna som översvämmat världen på senare år. Det känns som den typen av historia i alla fall. Men det är inte bara spökelementet som är effektivt, Fred använder också knepet att början mitt i en våldsam händelse för första gången. Han försöker inte bygga upp någonting utan börjar sonika mitt i en tragedi. Självklart smyger sig mysteriet på så sakteliga, men allt sker liksom på samma gång, det är inte karaktärsbeskrivning först och sedan mysterier som det mer eller mindre har varit i de tidigare novellerna. Det är mer hand i hand berättat tillsammans med historiens utveckling.

Vad som kommer att hända är inte svårt att förutse, vilket är ovanligt i de här historierna. Det är oftare att man blir överraskad av den slutgiltiga vändningen än inte. Men inte här alltså. Jag vill inte påstå att jag har fullt koll på om Fred använder sig av några metaforiska namn, men jag kan komma på en och annan tolkning som pekar åt det hållet. Jag överanalyserar väl som vanligt.

Som sagt, klart bäst hittills, språkligt sett gillar jag fortfarande Freds prosa vilket gör att jag är lätt förlåtande mot ett par konstiga meningsbyggnader. Inget att hänga upp sig på, en ryslig historia är det oavsett och en som det nästan är värt att införskaffa hela boken för!

Lärjungen som Jesus älskade – Jag vill inte gå så långt som att rubricera mig som troende kristen även om jag innerst inne säkert skulle kunna formulera ihop några högst personliga trosbekännelser. Men skulle jag vara djupt religiös skulle nog risken vara stor för att jag blev lite irriterad av det sätt som Fred beskriver Jesus, Lazarus, Maria Magdalena, Judas Iskariot och så vidare på här. Inte nog med att han har mage att beskriva Jesus som homosexuell, har dristar sig till att beskriva honom som en egocentrisk bedragare också, högst vanvördigt!

Han baserar sin berättelse på den om Jesus uppståndelse och beskriver hur det ”egentligen” gick till när Jesus hängde på korset, dog och slutligen åkte hem till himmelen. Och vet Ni vad? Han gör det bra! Jag gillar det här! Det är inte någon kuslig historia på nåt sätt, men efter ett antal noveller i bagaget förväntar man sig inte längre skräckhistorier, enbart lite skruvade idéer eller upplösningar. Just upplösningen är väl inte så mycket att hänga upp sig på just här kanske men jag gillar vägen dit. En teori om hur det mycket väl skulle kunna ha sett ut om man inte trodde blint på den heliga skriften. Jag tror att vi alla mår bra av att ifrågasätta lite då och då, men jag får känslan att Fred inte bara ifrågasätter, jag tror han har ett personligt agg mot kristendomen eller åtminstone dess mest framstående utövare.

Helt klart en av de intressantaste texterna i den här boken än så länge!

Världen den sommaren – Efter några dagar av nyårsfirande och dylikt var det idag åter dags att återuppta läsningen av Fred Anderssons novellsamling Bögskräck. Hittills har det varit ganska fantasifulla berättelser med omvälvande slutkläm. Visst jag har blivit besviken vid något tillfälle och ibland tyckt att Fred borde ha tagit ut svängarna mer, men på det hela taget har jag varit ganska nöjd med de berättelser som berättas.

Strukturen, men något undantag har varit ganska lik från berättelse till berättelse och längden åt det kortaste laget. Det var åtminstone vad jag upplevde från början. Efterhand vande jag mig och tyckte det var precis lagom läsning för min lunchrast!

Världen den sommaren har ett lite annorlunda upplägg jämfört med tidigare. Det finns visserligen en twist, men den kommer inte i slutet utan fortgår egentligen hela tiden. Det är en berättelse som ligger väldigt nära verkligheten och det gillar jag. Att författaren inte har några höga tankar om Sverigedemokraternas- eller kristendomens värderingar är ganska uppenbart men istället för att få oss förfärade med en fantasifull berättelse väljer Fred att använda ironi som bas. Ett klart lyckat grepp i sammanhanget tycker jag. Inte bara att han får ett och annat sagt om vad han egentligen tycker om olika saker (inbillar jag mig i alla fall) han vänder också på alla fördomar.

Och eftersom boken har titeln Bögskräck, där varje berättelse har någon form av homosexuell approach är det inte svårt att räkna ut vilken sexuell läggning som går segrande ur striden. Det är i någon mån en postapokalyptisk berättelse, eller en zombiestory, där bara heterosexuella drabbas. De starka – de homosexuella, för världen vidare och får den att överleva. Missa heller inte de nationalsocialistiska parallellerna!

Fläskkorv – Det man vill, när man läser, tittar på film eller lyssnar på musik, är att bli påverkad på något sätt. Personligen ser jag fram emot att bli överraskad och vill hemskt gärna att filmen/boken/musiken ska ”överlista” mig. Det händer inte allt för ofta och det har hittills inte hänt i den här novellsamlingen. Men i novellen Fläskkorv, lyckas Fred faktiskt med konststycket att lura sina läsare att de tror de vet precis hur det ligger till och vad den slutgiltiga twisten kommer att bli. Längs vägen är det inte lika intressant prosa som de senaste novellerna har varit kanske men man kan ju inte få allt heller.

Date – Den här berättelsen är så kort (endast ett par sidor) att jag tvekar inför att kalla den för novell. Det är snarare en filosofisk tanke som fyllts ut med en kort bakgrundsberättelse. Själva slutet gör historien intressant och det är en sådan där tanke som man kan fundera hur länge som helst på egentligen, ungefär tills man blir knäpp! En kul idé som sagt men kanske lite väl kort för att ge en riktigt skrämmande känsla. Man får helt enkelt lite på att läsaren fortsätter att fundera på den filosofiska innebörden!

Kamera – Jag ångrar nästan att jag uttalade ambitionen att skriva något om alla novellerna i Bögskräck. Inte för att jag är besviken på något sätt, utan helt enkelt därför att jag inte har så mycket att säga längre. Det är svårt att skriva något nytt varje gång när själva historiernas struktur har förekommit flera gånger tidigare. Den här påminner lite om novellsamlingens första novell – Cruising, och om man vill kan man koppla ihop handling i de två också. Kanhända överanalyserar jag, men jag tycker på sätt och vis att man kan se den här som en förstsättning.

Som vanligt visste jag inte riktigt vart den skulle ta vägen, men liksom Fläskkorv, så blev jag en smula överraskad av den slutgiltiga vändningen.


Picknickvänner – Det här är väl den enda novellen i boken där man kan skönja ett lyckligt slut, åtminstone för några av de inblandade. Det är också en novell utan övernaturligheter och som sådan kan den verka mera skrämmande kanske. Min bestämda uppfattning är ju som bekant att det som ligger nära verkligheten och som skulle kunna hända, är långt mer skrämmande än långsökta historier om monster eller rymdvarelser.

Jag tycker Fred lyckas bra, även om det kanske blir lite mycket romantik längs vägen. Och det slog mig när jag läste att det kanske borde finnas litteratur som bejakar ”bögsnusk”?! Tantsnusk är ju sedan länge ett begrepp!


Zebra & Xander – den avslutande novellen i novellsamlingen Bögskräck är väl inget jag tycker sticker ut från mängden. Den utspelar sig i någon sorts postapokalyptisk miljö och det är ju alltid intressant, men trots att jag läste den för bara några timmar sen har jag ingen aning om vad den handlade om och det är ju inget bra tecken. Det kan ju i och för sig vara min dagsform det är fel på och inte Fred Anderssons författarskap, men det är i alla fall resultatet. Och som jag konstaterade för några noveller sedan så börjar det bli svårt att hitta infallsvinklar att skriva på nu. Tack gode Gud att det är över…

Det där lät ju fel eller hur? Men jag menar absolut inte det som någon kritik mot författaren eller hans författarskap, enbart att min egen uppfinningsrikedom börjar tryta rejält!