torsdag 14 februari 2013

Gabrielle Wittkop – Nekrofilen



Översättning: Lisa Andersson, C/M Edenborg
Utgiven av: Vertigo Förlag
ISBN: 9789186567064

Det är få förunnat att bli nykär igen vid fyrtiotre års ålder men det är precis vad som har hänt mig! Jag har funnit en ny käresta som sannolikt kommer att finnas i mitt hjärta under återstoden av mitt liv. Det är min fulla övertygelse att jag inte kommer att bli sviken och att jag inte kommer att bli besviken på vårt fortsatta förhållande heller. För ett förhållande har vi onekligen även om det egentligen rör sig om en ensidig förälskelse. Jag proklamerar nu officiellt: Jag är kär i Vertigo Förlag!

Det här är den tionde boken från Vertigo förlag som jag recenserar. Jag räknar väl rätt nu? Och även om inte alla har varit mästerliga så är det ingen som har varit mindre än högintressant! Vilket annat förlag skulle ha stake nog att ge ut den typen av litteratur som är vardagsmat för Vertigo? Vertigo, jag älskar dig!

Det här är en fantastiskt vacker bok, nästan skönare med skyddspappret av än på faktiskt. Själva utseendet passar ypperligt tillsammans med bokens titel och tema, härligt likblek. Det känns nästan som om den var bunden i död hud, så blek och skön är den! Nu pratar vi förstås om färgen och inte om material eller textur, jag kände att jag var tvungen att förtydliga det!

Men vad är det för en bok? Jo, som titeln antyder handlar det förstås om nekrofili, kärleken till döden och de döda kanske snarare. Den är utformad som en dagbok skriven under en period av några månader. Klurigt nog finns det ingen hänvisning till när det är skrivet vilket gör den lika aktuell oavsett när den läses. Den skulle kunna utspela sig när som helst på 1900-talet. En mer eller mindre tidlös berättelse!

Boken ingår i Vertigos serie av erotiska klassiker, men jag tycker inte att det är en särskilt erotisk skildring egentligen. Snarare är det en sensuell och ömsint kärleksförklaring till nekrofilin skrivet på ett osedvanligt vacker språk. Hur originalets språkbruk ser ut har jag ingen aning om men jag ser ingen anledning att tro att inte översättarna skulle ha gjort ett fullgott arbete. Det finns inga vulgära eller ekivoka glosor någonstans och det förhöjer onekligen läsupplevelsen en hel del i det här fallet. Hade den varit lika smutsig i sitt språk som Markis De Sades romaner hade den förmodligen varit betydligt mera frånstötande och mindre vacker. Som det nu är finns det en möjlighet att känna sympati med dagboksskrivarens udda parafili. Hade språkbruket varit av grövre natur hade säkerligen förhållandet varit det omvända.

Boken har lite drygt 100 sidor och rymmer även ett efterord av C/M Edenborg. Det är mycket informativt och beskriver författarinnan med bakgrund och kuriosa. Den är också fantastiskt lättläst och lär också ha ett utmärkt andraläsningsvärde eftersom det inte bara är själva historien som är intressant utan i synnerhet också formen, själva prosan.

Åter igen ett mästerverk från Vertigo Förlag!


2 kommentarer:

  1. Visst är den fantastisk. Att utan ett enda pekfinger kunna skriva om något så hemskt och göra det till vackert ensamt och kärleksfullt.
    Jag har inte läst nya utgåvan än men den första slog mig ner i backen. Jag kommer nog aldrig läsa något liknande igen.
    Kul att ha hittat hit. Jag kommer tillbaka.

    SvaraRadera