Fjodor Dostojevskij - Brott & Straff

Översättning: Hans Björkegren

Utgiven av: Wahlström & Widstrand

ISBN: 91-46-15570-8, 91-46-15572-4

Jag tror att det här är en roman som alla känner till oavsett om man är litterärt intresserad eller inte! Den skrevs 1866 och räknas som en av de absolut största klassikerna! Är man på det humöret hävdar man att det är en av värdens mest lästa romaner och vem är väl jag att ifråga sätta detta, jag undrar bara hur man undersöker en sådan sak?

Hur som helst så torde den vara utgiven ett antal gånger på svenska och finnas i flera översättningar. Hur dessa skiljer sig åt vet jag inte men det utgåva som jag nu har läst av boken  är i alla fall översatt av Hans Björkegren. Det skulle vara intressant att jämför översättningar med varandra men det är ett projekt som jag inte känner att jag egentligen har tid med. Det finns säkert någon som redan har gjort detta redan ändå!

Så gott som alla jag har talat med om boken hävdar dess förträfflighet. Ett par vänner till mig är fullständigt överens med mig om att de första hundra sidorna eller så är ganska sega att ta sig igenom men att den sedan, nästan över en sida, blir hur intressant som helst! Självklart behövs ändå de inledande sidorna för att befästa relationer mellan några av de inblandade.

I korthet handlar det om hur en före detta student vis namn Raskolnikov begår ett mord, eller två egentligen, någon råkar också komma i vägen för hans dåd. Efter detta plågas denne man av sitt samvete och om han verkligen har gjort något fel eller inte (kvinnan han mördade var en samhällets lus som inte borde få finnas bland oss; en ockrare och helt enkelt en dålig människa). Han faller in i en feberpsykos och tampas med frågan om han verkligen är ond eller god. För trots sitt brott har han också gett bort alla sina pengar till bättre behövande och skyddar sina nära och kära från moraliskt värre brottslingar än en mördare som han själv. Han har i alla fall sin heder i behåll! Dessutom vara själva mordet bara en del i en teori som har funderat på en längre tid – om ändamålet helgar medlen kan man säga.

Tyvärr var mina förväntningar av den här berömda boken så högt uppskruvade att jag till slut kände mig lite besviken. Jag klagar inte över hur den är skriven eller att den inte håller spänningen upp hela tiden (nåja, lite ojämn var den allt – men det beror sannolikt snarare på mig än på bokens kvaliteter!). Det är bara det att jag hade väntat mig mer! Det känns lite för enkelt och det finns ingen egentligen upplösning på händelserna Raskolnikov erkänner och tar sitt straff till slut och så är det med det. Hade jag varit litteraturvetare hade jag säkert kunnat hitta otaliga poänger som nu går mig helt och hållet förbi. De inblandades namn till exempel, som jag någonstans såg förklarade till precis det karaktärerna handlar om.

Naturligtvis bör man också ta i beaktande under vilken tid och vilka omständigheter boken skrevs men jag är ganska dåligt insatt i det. Tydligen ska den bygga på ett verkligt fall och miljöer och tidsenlighet känns onekligen korrekta. Men lite besviken blev jag som sagt allt, det blev lite för enkelt till slut. Något som är kul är dock hur det är skrivet. Dostojevskij använder flera olika berättartekniker för att få fram sina tankar, till och med att resonera med läsaren genom att själv kommentera berättelsen i parenteser här och där, beskrivningar av sinnesstämningar etc.

Jag ångrar absolut inte att jag tog mig tid att läsa boken, det var mig ett sant nöje och jag känner mig manad att ge mig på åtminstone en eller två böcker till av denne ryske författare, men det lär nog dröja ett tag innan jag får lust att plöja en tegelsten på över 600 sidor igen. Förresten så är just den utgåva som jag har läst utgiven i två volymen vilket gör att det blir något lättare att se ett slut på det hela. Även om man vet att man har en bok till blir det på något sätt mera överskådligt.