Lemmy Kilmister – White Line Fever

Översättning: Paul Soares
Utgiven av: Pocketförlaget
ISBN: 978-91-86067-58-8

Jag hade fått för mig att det här skulle vara en ganska torr berättelse om Motörheads karriär. Lite kuriosa kring plattorna och turnéerna. Kanske också lite erkännanden vad gäller droger och annat som hör ett vilt rock and roll liv till. Motörhead tillhör ju trots allt de allra stökigaste banden i världen. Men boken bjuder på mer än så! För det första så börjar den långt innan Motörhead bildas 1975 och man får ta del av Lemmys tidigare liv. Han framstår som en mycket ärlig person och har en hel del att säga om branschen, en hel del som inte är särskilt bekväma sanningar också!

Förresten så avslöjas att smeknamnet Lemmy inte alls har det ursprunget som jag hade hört tidigare, nämligen att Ian, som Lemmy egentligen heter, skulle ha gått runt och frågat om folk kunde låna honom fem pund [lemmy a fiver]. Istället är det något Walesiskt som jag inte riktigt blev klok på. Hur som helst är det et smeknamn som han sedan har levt med, använt och blivit känd för.

Jag tycker dock inte att boken är vidare välskriven. Visserligen är det väl meningen att den ska vara skriven med Lemmys språk, men den har lite för talspråksaktig text för min smak. Nu menar jag inte att den skulle vara skriven som talspråk, det vore sannerligen ohyggligt, men åtskilliga gånger konstaterar Lemmy att han avviker från ämnet och han talar också till läsaren. Jag gillar inte riktigt greppet och jag gillar definitivt inte att man stavar namn etc. fel. Jag vet inte hur mycket man ska lasta Lemmy för eftersom han, för det första haft hjälp att skriva boken och, för det andra är den sedan översatt till svenska. Det kan mycket väl vara översättarens ”fel” att den är lite torftig rent språkmässigt och att den innehåller en hel del upprepningar. Men historien han har att berätta är intressant och om man är det minsta intresserad av Motörhead bör man definitivt läsa den här boken.

Orden skräds inte och Lemmy skäms verkligen inte för de droger han har stoppat i sig genom åren. Han tycks heller inte ångra något av sitt vilda liv och känns som en person som verkligen ställer upp till hundra procent om man väl har blivit vän med honom. Han har helt klart många sunda åsikter men också en del excentriska sådana som man mest skakar på huvudet åt. Men han är Lemmy och han har rätt till vilka åsikter som helst hur excentriska de än må vara.

Och trots att det är drogmissbruk inblandat känns Lemmy hela tiden positiv och skulle man drista sig till att jämföra den här historien med Nikki Sixxs The Heroin Diaries skulle skillnaderna vara enorm. Lemmy verkar hela tiden ha haft koll på sin drogkonsumtion till skillnad från Nikki Sixx. Trots detta berättas det om hur Lemmy en gång beslutat sig för att byta blod och rena kroppen från gifter. Läkarna hade talat om för honom att han skulle dö då, hans organ skulle inte klara sig utan gifterna eller något sådant. Det är definitivt en historia om sex, droger och rock and roll!