Mitt första möte med
den här historien var för något år sedan när jag införskaffade skivan med
samma namn. Jag fattade väl inte då att det även rörde sig om en nedskriven
version men var hur nöjd som helst med musiken! Självklart upptäckte jag snabbt
att det som låg till grund för soundtracket (jo, det är faktiskt ett
soundtrack, fast till en bok), var en dagbok som Nikki Sixx hade
skrivit under ett år mellan jularna 86-87. Redan i förordet konstaterades samma
sak som jag hade gjort i min recension av skivan – om så bara en enda person
låter bli drogerna efter boken, så har det varit värt det! Det är väl en god
inställning, men jag tror nog att det ligger en och annan $$ bakom också!
Hur som helst känner man igen sig från skivan och om man
skulle börja med boken och införskaffa skivan sen skulle man också känna igen
sig. Skillnaden är väl att boken beskriver mera utförligt medan skivan tar upp
de mest centrala bitarna. Det är en deprimerande historia egentligen, men
fantastiskt intressant. Berättelsen börjar med att Nikki Sixx blir
slängt i en container i tron att han är död och sedan går det bara utför. Jag
tänkte, det där är ett försäljningstrick, men faktum är att det verkligen går
utför. Att Mötley
Crüe var hårdrockens bad boys var väl ingen nyhet direkt men att det
gick så här vilt till hade jag ingen aning om. Och då ska man komma ihåg att Nikki
Sixx var sju resor värre än alla de andra.
Orden känns väldigt trovärdiga även om en del av dem säkert
är efterkonstruktioner, det vill säga att man fixat till språket en smula.
Visserligen är det aningen osammanhängande ibland i alla fall, men det känns
nästa lite overkligt klokt ibland för att komma från en så pass nerknarkad
person som Nikki Sixx.
Boken är förstås skriven som en dagbok och baserad på de
ursprungliga dagboksanteckningarna. Jag gillar upplägget skarpt och jag gillar
de kommentarer som lagts till i nutid av både Nikki Sixx själv, de
andra medlemmarna i Mötley Crüe, samt managers, flickvänner och
skivbolagsnissar etc. Återkommande konstateranden är att tjejer = trubbel och
ett ifrågasättande om varför han fortfarande lever (med tanke på det vilda
droglivet). Det finns en grym ångest som går lite i vågor men jag blir faktiskt
lite chockerad över att man kan vara så pass långt under isen och ändå turnera
med ett av världens då största hårdrocksband.
Det är inte en vänlig självbetraktelse, den är extremt
utelämnande och verkligen inte förskönad på något sätt! Nikki Sixx konstaterar
gång på gång vilket svin har verkligen är och att han inte riktigt vet varför
han är elak mot folk på det sättet som han är. Men bakom alltihop finns det
kanske en anledning! Hans uppväxt som verkligen inte varit en dans på rosor.
Det är ett tragiskt och gripande levnadsporträtt som jag verkligen
rekommenderar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar