onsdag 21 december 2011

Nikki Sixx – The Heroin Diaries



Översättning: Erik Thompson
Utgiven av: Pocketförlaget
ISBN: 978-91-86067-70-0

Mitt första möte med den här historien var för något år sedan när jag införskaffade skivan med samma namn. Jag fattade väl inte då att det även rörde sig om en nedskriven version men var hur nöjd som helst med musiken! Självklart upptäckte jag snabbt att det som låg till grund för soundtracket (jo, det är faktiskt ett soundtrack, fast till en bok), var en dagbok som Nikki Sixx hade skrivit under ett år mellan jularna 86-87. Redan i förordet konstaterades samma sak som jag hade gjort i min recension av skivan – om så bara en enda person låter bli drogerna efter boken, så har det varit värt det! Det är väl en god inställning, men jag tror nog att det ligger en och annan $$ bakom också!

Hur som helst känner man igen sig från skivan och om man skulle börja med boken och införskaffa skivan sen skulle man också känna igen sig. Skillnaden är väl att boken beskriver mera utförligt medan skivan tar upp de mest centrala bitarna. Det är en deprimerande historia egentligen, men fantastiskt intressant. Berättelsen börjar med att Nikki Sixx blir slängt i en container i tron att han är död och sedan går det bara utför. Jag tänkte, det där är ett försäljningstrick, men faktum är att det verkligen går utför. Att Mötley Crüe var hårdrockens bad boys var väl ingen nyhet direkt men att det gick så här vilt till hade jag ingen aning om. Och då ska man komma ihåg att Nikki Sixx var sju resor värre än alla de andra.

Orden känns väldigt trovärdiga även om en del av dem säkert är efterkonstruktioner, det vill säga att man fixat till språket en smula. Visserligen är det aningen osammanhängande ibland i alla fall, men det känns nästa lite overkligt klokt ibland för att komma från en så pass nerknarkad person som Nikki Sixx.

Boken är förstås skriven som en dagbok och baserad på de ursprungliga dagboksanteckningarna. Jag gillar upplägget skarpt och jag gillar de kommentarer som lagts till i nutid av både Nikki Sixx själv, de andra medlemmarna i Mötley Crüe, samt managers, flickvänner och skivbolagsnissar etc. Återkommande konstateranden är att tjejer = trubbel och ett ifrågasättande om varför han fortfarande lever (med tanke på det vilda droglivet). Det finns en grym ångest som går lite i vågor men jag blir faktiskt lite chockerad över att man kan vara så pass långt under isen och ändå turnera med ett av världens då största hårdrocksband.

Det är inte en vänlig självbetraktelse, den är extremt utelämnande och verkligen inte förskönad på något sätt! Nikki Sixx konstaterar gång på gång vilket svin har verkligen är och att han inte riktigt vet varför han är elak mot folk på det sättet som han är. Men bakom alltihop finns det kanske en anledning! Hans uppväxt som verkligen inte varit en dans på rosor. Det är ett tragiskt och gripande levnadsporträtt som jag verkligen rekommenderar!