Fredrik Lindström – Världens dåligaste språk

Utgiven av: Månpocket
ISBN: 91-7643-782-5

För det första måste jag påpeka att jag har den djupaste respekt för Fredrik Lindström. Han är en av dessa språkliga fantomer som alltid varit min förebild. Han har nämligen så god hand med språket att vem som helst skulle bli avundsjuk, en framtida plats bland De Aderton kanske man kan spekulera i? Min uppfattning om språkkunniga är att de gärna vill att allting ska vara korrekt och inte avvika från mönstret, grammatik framför allt skulle man kanske kunna säga. Men se där tog jag fel. Och vad som är rätt och fel är egentligen bokens innersta kontenta. Det ägnas ganska mycket tid att filosofera om vad som egentligen är språkliga fel – och inte är det många om man delar Fredrik Lindströms filosofi.

Men det är logiskt. Han påstår nämligen att man inte kan säga att ett ord inte finns, för är det uttalat en gång så finns det bevisligen! Om det sen accepteras av massan och används i framtiden är en helt annan sak. Vidare hävdar han också att det är ur okunskapen som språket utvecklas. Den som inte känner till existerande språkbruk tvingas vara konstruktiv om han/hon ska kunna bli förstådd. Och att bli förstådd är det som driver människan till att nyttja språket från första början. Blir man inte förstådd finns det liksom ingen mening att använda det. Valet står alltså mellan att inte kunna kommunicera eller att göra det bästa av situationen och språket får en möjlighet att evolvera. Se där, nu använde jag ett ord som inte är så där särdeles vanligt i alla fall.

Själva titeln väcker förstås intresse, vilket förmodligen är en genomtänkt idé. Men enligt boken är det verkligen inte fel att böja dålig till dåligare och dåligast. Det är rent av grammatiskt korrekt enligt författaren. Men vi får lära oss att det är fel och på den vägen är det. Sämre och sämst heter det ju, men vilken grundform har det ordet? Är man det minsta språkintresserad gör man bäst i att införskaffa den här boken snarast.

Redan efter förordet är man totalt näpsad som ordpolis och man inser det futila i en sådan inställning. Det var ett hårt personligt slag för min del och det kommer förmodligen inte att gå att bara sluta upp med det och eftersom jag även driver en blogg med det syftet finner jag alldeles för mycket nöje i det för att bara ge upp denna underhållande syssla. Men det finns absolut tankar som har väckts i och med denna bok som jag kommer att ta i beaktande fortsättningsvis.

Den väcker också viljan att vilja förkovra mig ytterligare, skaffa mig ett större ordförråd och se till att äntligen lära mig de grammastiska regler som det skrivna språket föreskriver. Men liksom som Fredrik Lindström konstaterar är sådana regler egentligen bara en ögonblicksbild över hur det ser ut ju nu. Språket är i ständig rörelse och i synnerhet talspråket. Det är nämligen det som skriftspråket bygget på och som följer helt andra regler än sin produkt. Jag ser det här som ett verk som är klart användbart ur en filosofisk synvinkel. Det dikteras inga direkta regler för någonting men väcker tankar och en lust att införskaffa mera kunskaper om det skrivna språket. Att få ner sina tankar på papper med hjälp av bokstäver är bland det underbaraste som finns.

Den här boken är klart inspirerade!