fredag 28 februari 2014

Förlaget Som Gud Glömde - 20 år av Vertigo


Utgiven av: Vertigo Förlag
ISBN: 9789186567224

Är man som jag ett stort fan av Vertigo Förlags utgivningar, trots att jag inte plöjt igenom mer än ett fåtal sedan mitt litterära uppvaknande, är det här verkligen en gudabenådad bok. Är man obekant med förlaget är det inte säkert att man har ett lika stort utbyte av den fantastiskt rosa boken med den för ändamålet distorterade loggan. Jag säger inte att det krävs att man är otroligt insatt i vad boken handlar om på förhand för att kunna uppskatta den. Men det är nog bra om man är någorlunda intresserad av den historia den berättar och är beredd på i vilka termer den kan tänkas berättas. Vertigo är ett ganska speciellt förlag. Speciellt – låter det bra?

I mina ögon är det definitivt bra! I skrivandets stund har jag skrivit fyra gånger så mycket om Vertigo Förlags böcker här på bloggen som deras närmaste ”granne”. Tjugofem procent av förlagsinläggen är om Vertigo Förlag. Det är mitt favoritförlag, svårare än så är det inte! Det betyder förstås inte att allt de gett ut genom alla tider är de bästa och mest intressanta böckerna, det är mera en genomgående idé med förlaget som är det intressanta. Vertigo tycks aldrig rygga tillbaka och det finns onekligen en litterär kärlek bakom all påstådd provokation.



Det här är ingen bok man egentligen behöver läsa från pärm till pärm. Jag har gjort det men så är jag också noga med att jag verkligen ska ha läst och reflekterat ordentligt över det jag har läst. Inga halvmesyrer för min del. Den är uppdelad i flera olika delar som vart och ett har sin poäng men först när man sammanfogat dem ser man storheten. Det första som slog mig var den riktigt flickrosa eller Barbierosa uppenbarelsen som slank ur kuvertet. Vad tänker man om en sådan sak? Dessutom har förlaget distorderat sin logo till att liknas vid ett kvinnligt könsorgan. Det känns så rätt på något sätt. Hade innehållet varit något annan än Vertigo Förlags historia hade det varit fel, men nu blev det alltså alldeles rätt. Det är klart att Fittförlagets historia ska se ut så här!

I förordet konstaterar Carl Michael Edenborg att ambitionen var att boken skulle handla om Vertigo Förlag och inte om honom personligen. Antagligen är det oerhört svårt att nå ända fram med en sådan ambition när det gäller ett förlag som Vertigo. Det känns på så många sätt som ett enmansprojekt och det är väl ganska naturligt att mycket kommer att handla om själva drivkraften. I synnerhet när det handlar om att beskriva initieringen av förlaget. I förordet konstaterar också Edenborg att det saknas några röster i den nästkommande delen av boken. Framförallt är det fyra han vill lyfta fram av olika anledningar.

Denna följande del är nämligen texter av olika personer från Vertigos historia. De flesta verkar ha varit involverade i själva uppstarten av förlaget och lika många verkar ha en personlig relation till Edenborg. Man kan också konstatera att det där med att sära på förläggaren Edenborg personligen och själva förlaget Vertigo misslyckas ganska kapitalt. För min del som läsare spelar det egentligen ingen roll om man använder relationen med Edenborg eller den med Vertigo när man beskriver det man känner. Det är själva historiken som är intressant, att särskilja det som skribenterna inte klarar av att göra i text är inget problem i tanken. Några av dessa minnen är förstås roligare än andra och somliga har ett mer underhållande språk än andra. Men på det hela taget finner jag hela avdelningen mycket gemytlig!



Vad som sedan följer är något som man kallar för scrapbook som jag personligen inte finner lika intressant som den första delen. Det är precis som det låter en massa bilder och anteckningar om vad som en gång har varit. Det går rätt fort att bläddra förbi om man bara tittar på bilderna. Vill man läsa bildtexter etc. har man lite mer att göra. Och det är klart att man måste ta till sig all information och läsa dessa. Det finns faktiskt en hel del av den varan här. Ett och annat ovanligt fotografi också kan jag tänka mig. För komplettisten är det säkert oumbärligt men för min egen del känns det lite som att det fanns plats över som behövde fyllas ut. Likaså med den sista delen i boken som på liknande sätt visar upp olika reklamkampanjer genom årens lopp.

Men innan dess är det de rosa sidornas tur. De rosa sidorna är Edenborgs egna ord om Vertigos samtliga titlar de första tio åren. Det finns en hel del intressant att läsa här. Inte bara historik om själva utgivningarna, vem som tryckte dem eller gjorde omslaget. Det kan väl vara nog så intressant men det jag är allra mest intresserad av är hur boken kom till att ges ut överhuvudtaget. Vilka tankegångar som föregick själva utgivningen. Hur stor upplagan var och hur lång tid det tog att sälja slut den kan visst vara av intresse men trots att det rör sig om mitt favoritförlag är jag tämligen ointresserad av att läsa om det går bra eller dåligt ekonomiskt. Det finns det säkert andra som begriper bättre än jag i alla fall!


Avslutningsvis har jag beslutat mig för att hitta något negativt att skriva också. Sällan är en bok helt utan fel och brister och inte denna heller. Det är en riktigt lyxig bok och det känns att den är entusiastiskt gjord när man håller den. Jag älskar det rosa bandet som fungerar som bokmärke och jag älskar hur väl avvägt innehållet och tjockleken är jämfört med hur lång tid det tar att läsa den. Intressanta böcker är svåra att lägga ifrån sig och om det inte vore för en enda sak hade jag inget att invända mot men… texten är så förbannat liten!