söndag 20 maj 2012

Markis De Sade – Juliette Del 1&2



Översättning: Hans Johansson
Utgiven av: Vertigo Förlag
ISBN: 978-91-85000-62-3

Det är nu nästan ett halvår sedan jag recenserade de två sista delarna av den här romansviten, del5 och 6 om lastbarhetens fördelar. Det var en märklig upplevelse men som jag menade på redan då så väcktes definitivt intresset i och med detta att bekanta mig med början på historien också. Det är på sätt och vis en lika märklig upplevelse som består av oräkneliga perversioner men också av långa filosofiska monologer. Rent av väldigt långa faktiskt! Det är ibland resonemang som verkligen drivs in absurdum men eftersom jag är svag för den typen av argumentationer är det verkligen ingen nackdel.

Det som ger en klump magen är dock de mest perversa utsvävningarna som inte drar sig för varken fysisk misshandel mord. Det finns flera utläggningar på flera sidor åt gången vad som är njutbart och vad man bör ägna sitt liv åt och varför. Vi får lära oss att det är njutningen som är det viktiga, ingen annan betyder något och enbart egoismen är riktigt äkta. Allt annat existerar enbart för att vi ska dra nytta av det även om upphetsningen inte nödvändigtvis behöver vara sexuell. De Sade väjer inte undan för något och om det är något man kan tänka sig är bortom de oskrivna lagarna om vad man får skriva och fantisera om på det här sättet kan man vara säkert på att han exploaterar just det.

Att döda och misshandla de som egentligen står en närmast är det som enligt bokens huvudpersoner är det som ger de skönaste utlösningarna. Det är det som är det mest förbjudna som ger de största njutningarna men jag tycker att den gode Markisen talar emot sig själv en smula. Det är brottet som är passionen och lagarna förkastliga, men utan lagar finns det heller inget brott. Det finns inget sätt att bryta mot moralens regler om det inte vore för just dessa regler. Libertinerna i boken behöver verkligen regler för att kunna sätta sig över dem och bryta emot dem. Något som tycks mig märkligt är att det tycks finnas en oskriven regel libertiner emellan att inte förlusta sig på varandras olycka. Det borde enligt de filosofiska linjer som De Sade lägger fram vara en regel som skulle skänka mycket nöje för sig utövare eftersom förräderi är en mycket uppskattad synd.

Jag gillar språkbruket i boken som tycks vara mycket skickligt översatt av Hans Johansson. Men eftersom jag inte är bevandrad i originalspråket eller ens har sett boken på originalspråk kan jag naturligtvis inte avgöra det bortom minsta tvivel. Det är extremt mycket sodomi och jag räknar med att det är minst lika mycket i del 3 och 4. Det verkar vara något av De Sades visitkort men man måste ändå se bortom de ytliga sexuella beskrivningarna om man ska ha fullt utbyte av boken. Det finns också mycket filosofiska tankar att bearbeta långt efter att man har läst den. Och en sak är säker: den lämnar ingen oberörd!