Nikanor Teratologen - Äldreomsorgen i Övre Kågedalen

Utgiven av: Vertigo Förlag

ISBN: 9789185000951

Egentligen hade jag ingen aning om vad jag gav mig in på när jag började läsa den här boken. Jag hade hört talas om den innan och förstod att den var något utöver det vanliga på något sätt men kanske inte riktigt hur. Boken är uppbyggd som fragment ur uppväxten skrivna av ett barn på dialekt. Historien han har att berätta är allt annat än normal!

Men det börjar med ett mycket kort förord från författaren sedan ett förord från en kär vän som inleds med: Jag dödade i somras ett elvaårigt barn. Redan där var jag såld! Det visar sig att denna kära vän kidnappat pojken och förlustat sig på honom innan han torterat pojken till döds. Jag kunde ju knappat lägga ner boken nu – eller hur? Detta förord talar också om för oss att det vi kommer att få läsa de närmaste 160 sidorna eller så är fragment nedtecknade på tapetbitar och andra småpapper av Helge Holmlund som barnet påstås heta. Det är hans uppväxt med Morfar som vi sedan får ta del av.

Denna Morfar, som tydligen kallas just det av alla och därför kommer att betraktas som ett namn från min sida, därav har jag genomgående använt versal begynnelsebokstav vid hans omnämnande. Hur som helst kan vi konstatera att denna Morfar inte är normal i något avseende. Han är synnerligen perverterad och antisemitisk, sadistisk och avskyr heterosexuella förhållanden som pesten. Vidare drar han sig verkligen inte för att döda dem som kommer i hans väg oavsett om det råkar vara gamla vänner eller inte. Det verkar helt enkelt vara vardagsmat. Det är våldtäkt, tortyr, pedofili, homosexuella förhållanden osv. osv. tvärs igenom hela boken. Å andra sidan är Morfar oerhört beläst inom filosofin och kan recitera klassiska litterära verk på stående fot. Det är en märklig motsägelsefull karaktär!

Författaren har inte dragit sig för att använda de mest vulgära glosor och jag får lov att säga att han verkligen ha lyckats fånga formen i det han skriver. Språkbruket är under stundom helt fantastiskt även om jag i grund och botten egentligen hatar text skriven på dialekt! Lyckligtvis förstår man det mesta genom sammanhanget och det man inte förstår får man helt enkelt så upp i den medföljande ordlistan. Tänker man sig att det verkligen skulle vara sant det som beskrivs i boken är det onekligen en hissnande tanke, men vi ska också komma ihåg att det är skrivet ur ett barns synvinkel. Ett barn som dessutom inte nödvändigtvis är riktigt vid sitt sinnes fulla bruk. Det verkar vara skrivet mellan raderna att Pyret, som han kallas tvärs igenom hela boken, är lite efter och det är väl också något man ska ta i beaktande.

Är man ovan vid den här typen av perverterade berättelser kan man nog bli chockad av innehållet men efter 70-80 sidor eller så inser jag att det faktiskt inte är speciellt chockerande. Det är inte skrivet på ett sätt som upprör eller som försöker att hetsa upp läsaren, åtminstone inte sexuellt. Det blir mer och mer uppenbart att det faktiskt rör sig om ett barns upplevelser och det blir utan sex. Det blir helt enkelt bara beskrivningar ur vardagen och inget speciellt eller anmärkningsvärt ur dennes ögon. Det är bara det som händer varje dag, inget ovanligt. Därmed blir det också lite slentrian i det hela och även om det fortfarande är intressant så försvinner en del av det intresset som väcktes i förordet.

Parallellt med denna har jag också bekantat mig med en magisteruppsats om själva mottagandet av boken när den först gavs ut. Jag säger bekantat mig med för jag har inte läst igenom hela, bara ögnat lite här och där inom de områden som verkat mest intressanta. Tydligen så var det initialt dolt i dunkel vem den egentliga författaren var. Och eftersom det rör sig om en pseudonym har jag kollat upp lite vad som kan tänkas dölja sig bakom den. Nikanor betyder tydligen segrare på grekiska och Teratologi läran om missbildningar. Detta ger oss kanske en liten bild av vad det egentligen handlar om i slutändan. Det känns i alla fall som ett oerhört medvetet val av författaren och borde vara något han vill säga.

Nåväl, tydligen spekulerades det en hel del om vem författaren verkligen var och litteraturkritikerna, som förfärades av verket, vågade inte avfärda det helt och hållet om det nu råkade vara en etablerad författare som låg bakom. Det är i alla fall vad Jerker Eriksson som har skrivit uppsatsen hävdar. Han tar också upp hur titeln i sig kanske lockade till sig ”fel” läsare och hur detta förstärktes av appendixet Minnen Av Morfar som även har inkluderats i denna utgåva och hur förfärade dessa människor blev när de upptäckte vad boken egentligen handlade om.

Niclas Lundkvist, som avslöjades stå bakom pseudonymen menar att: Orsaken till att jag skrivit den är för att fästa uppmärksamheten på det kärlekslösa samhälle vi lever i, lugnt och välordnat på ytan, men rovdjurslikt och sataniskt under den. Romanen var ett sätt för mig att driva ut demonerna för allmän skärskådan [...]. Med boken läst känner jag att det på något sätt är en rimlig förklaring och jag ska inte ifrågasätta den. Jag ska till och med hävda att själva appendixet Minnen av Morfar förstärker anonymiteten bakom det kärlekslösa samhälle författaren hänvisar till.

Fortsättning följer i Förensligandet i den egentliga Västerbotten men först måste jag rensa hjärnan med något lättsammare!