Povel Ramel – Lingonben (Samlade Texter av Povel Ramel)

Utgiven av: Författarförlaget

ISBN: 91-7054-260-0

Jag har en fallenhet att tycka om ordvrängare i alla dess former, i synnerhet när de kombinerar sin ekvilibrism med musik! Povel Ramel faller onekligen inom ramen för dessa språkbegåvningar som tycks kunna skramla fram vad som helst bara genom att titta på pianot. Han sätter sig där med kepsen på sval och genast finns det en nå fyndig text på tapeten. Naturligtvis är det inte riktigt så i verkligheten! Att skriva en text tar ofta mycket lång tid även om man har en naturlig fallenhet för det! Jag hörde en gång en intervju med Povel där han verkligen betonande detta, att han behövde ganska lång tid på sig att förbereda sig, att det som verkar så spontant snarare är väldigt noga inövat. Jag tror honom! Dock påstår han vid ett ställe i boken att vidstående rim var den enda gång han behövt begagna sig av ett rimlexikon i mer än en kvart. Kaxigt!

Men har man skapat en sådan fantastisk ordflora som Povel Ramel har man väl rätt att vara lite kaxig också kanske! Många av texterna i boken är helt omöjliga att läsa utan att fall in i de melodier som det vanligtvis brukar ackompanjeras med. Några känner jag alls inte till någon melodisk slinga till och då är det förstås lättare! Sen är det förstås heller inte så att allt som ryms inom boken pärmar är fantastiskt. En del av materialet känns ganska svårtillgängligt och inte allt så glatt och bekymmerslöst som vi vanligen är vana att uppfatta Povel Ramel, som jag är van i alla fall.

Texterna är uppdelade i åtta kategorier. Personligen tycker jag att det är ett ganska onödigt drag för vissa gemensamma nämnare är tämligen långsökta ändå. Men om inget annat blir det ett naturligt mål att nå varje gång man öppnar boken, det vill säga om man har ambitionen att läsa den från pärm till pärm, som jag hade inför den här recensionen. Man behöver verkligen inte läsa den så, det finns ingen direkt röd tråd som löper genom alltihop. Tidsepoker blandas och stilar blandas också. Ofta känner man igen Povels stil med mycket rim och underliga ordkonstellationer, kombinationer av ord man inte trodde möjliga och så vidare.

Ibland har det varit segt att ta sig igenom boken. Är man inte van att läsa sida upp och sida ned med rimmande dikter kan det vara lite besvärligt. Vissa av dem är helt fantastiska, en del kan man hoppa över om man redan känner till dem via musiken och en del är nästan utan poäng för mig. Men även om det har varit lite kämpigt så ångrar jag verkligen inte att jag numera har boken i mina hyllor. Jag tror att det är en skrift som man kan plocka fram ibland bara för att bläddra lite i, man behöver inte luslösa den. Som egenutnämnd poet, som jag en gång kallade mig själv för i en egen dikt, kan man definitivt hitta inspiration och för mig är det nästan det viktigaste när det gäller skrifter av det här slaget. Vad andra redan har skrivit kan leda till utveckling av de egna skriverierna. Och det är väl kanske också den största komplimangen som diktare man kan få?

Kronan på verket är dock de kommentarer till texterna som Povel har bifogat. Information om var och hur och när det ena eller andra kom till. Eller förklaringar av vissa ord. Hur många av oss kan till exempel anse oss fullt ut förstå vad ordet tummelduns betyder (i texten ”Måste vägen till Curacao Gynga Så?”) Povel var mycket mer än en lustigkurre på scen, det anser jag nu en gång för alla vara bevisat. Musiker, kompositör, ordekvilibrist och…POET!