John William Polidori - Vampyren

John William Polidori:

Vampyren

Översättning: Carl Samuel Forssman

Redigering och översättning: Hanna Hård

Förlag: Vertigo Förlag

ISBN: 978-91-85000-99-9

Det här är inte en bok man kan gå in i bokhandeln och köpa. Man kan heller inte beställa den via nätet på vanligt sätt. Det enda sättet att få tag i den är helt enkelt att få den som gåva. Detta sker genom att man blir så kallad stormtrupp på Vertigo Förlag. Det innebär en sorts prenumeration på deras utgivningar och det är väl ett utmärkt initiativ egentligen. Det andra alternativet är att man blir medarbetare till förlaget men det är kanske lättare sagt än gjort.

Hur som helst så hävdas det här vara den första vampyrromanen. Jag vet inte riktigt vilken definition en roman egentligen har men jag kan tycka att den bör ha lite fler sidor än den här boken har. Vidare påstås den ha haft en enorm inspirationskraft för efterkommande författare och att andra vampyrhistorier inte hade kunnat se ut som de gör om det inte vore för den här berättelsen. Jag är inte tillräckligt litteraturhistoriskt kunnig för att kunna uttala mig om den saken så förordet av Doktor C/M Edenborg är ovärderligt för att kunna tillskansa sig denna kunskap.

Själva boken publicerades för första gången 1819 och den svenska översättningen som den här utgåvan bygger på gjordes 1824. Detta innebär förstås att språkbruket är föråldrat men det är inte så farligt som man skulle kunna tro. För det första har redaktör Hanna Hård moderniserat den gamla översättningen och för det andra finns det gott om fotnoter som förklarar svårtydda ord och uttryck. Det man däremot inte har ändrat på är den omvända ordföljd som löper genom hela boken. Jag är heller inte tillräckligt bevandrad i grammatisk terminologi för att beskriva den i sådana ordalag men inte uttrycker man sig på det viset numera. Det blir lite svårläst för min del men verkligen inte omöjligt.

Som jag nämnde så är förordet ovärderligt om man ska kunna förstå vad som gör boken så unik om man inte är litteraturhistoriker. Vampyren beskrivs nämligen inte som ett monster utan som en aristokrat – Lord Rythven, och detta är något som sedermera blivit normen för vampyrism. Det har blivit något erotiskt laddat och inte en ruttnande varelse som behöver blodet för att överleva. Ska vi jämföra med filmens värld där jag känner mig mer bevandrad, så finns det förstås en skillnad mellan Greve Orlocks uppenbarelse i Nosferatu och senare tolkningar av Greve Dracula. Greve Orlocks fula, för att inte säga vidriga utseende jämfört med den romantiserade Greve Draculas är en mycket talande likhet med den här boken.

Totalt spänner boken över runt sextio sidor inklusive förordet och den tidigare icke översatta delen ”Utdrag ur ett brev från Genève” samt författaren eget företal. Jag tror jag måste läsa den igen…