Carolina Gynning – Ego Girl

Utgiven av: Norstedts

ISBN: 978-91-7263-730-6

Det verkar som om nästan varenda människa har en åsikt om Carolina Gynning. Alla vet hur hon är, hur hon tänker och hur jobbig och korkad hon är. Eller så är det precis tvärtom, att man fascineras av henne och tycker hon gör sin egen grej utan att bry sig så mycket om vad andra tycker. Personligen har jag oftast sällat mig till den senare skaran även om jag inte direkt brytt mig om att ta reda på särskilt mycket om henne. Det är väl min förbannade skyldighet att reda på fakta om de kändisar, eller vilka människor som helst egentligen, som jag tycker något om för att kunna bilda mig en uppfattning. Att enbart använda mina egna förutfattade meningar för ändamålet känns inte riktigt rättvist, men det är jag det.

Hur som helst så kan jag väl inte sticka under stol med att jag verkligen inte hade någon vision av att hon skulle vara någon briljant författare. Och faktum är att jag inte direkt hade någon koll på vad Ego Girl var för slags bok heller. Att det var memoarer av något slag blev dock genast uppenbart. Det är skrivet på ett väldigt lätt språk som gör det lätt att läsa och det är faktiskt ganska intressanta upplevelser hon bjuder på. Boken är förvisso lite ojämn då vissa avsnitt är klart intressantare än andra. Framförallt är det hennes tidigaste liv som framstår som mest intressant. Jag vet inte om detta beror på melankolin i de minnena, för det verkar inte alltid ha gått som på räls för Carolina Gynning precis. Hon har haft en uppväxt som alla oss andra och berättar ganska naket om den tycker jag.

Och på tal om naket och sexskandaler så går det väl helt enkelt inte att komma runt Big Brother och hennes vinst av den dokusåpan 2004. Hon återkommer också ofta till denna tid framför kamerorna själv i sin berättelse och ser det som någon slags rening. Hon bli fri från droger och ett destruktivt liv i huset och det är väl en ganska god anledning att stänga in sig över hundra dagar i ett hus utan att ha kontakt med omvärlden?

En annan sak som genomsyrar boken är alla hennes romanser, hon känns lätt upprepande när hon beskriver hur hon har blivit blixtförälskad i än den ena än den andra killen. Hon skäms inte för att hon framstår som lätt på foten och verkar ha en öppen syn på sex. Ja, det är väl en fri värld tycker jag och det sista vi behöver är väl att låsa fast oss vid könsroller och gamla fördomar om kyskhet tycker jag. Jag håller med henne fullt ut om att man ska leva livet som man vill leva det och det finns inget i boken som tyder på att Carolina inte skulle leva som hon lär. Hon framstår som är mycket ärlig och rakryggad person som inte skäms för sina åsikter även när de råkar vara kontroversiella. Det är också uppenbart att hon inte står ut med at lugna ner sig och syssla med bara en sak för resten av livet. Det är målningar, modellarbete och slutligen någon liten kommentar om författarskapet till boken. Programledarroller omnämns inte alls men det kommer kanske i hennes andra bok – Ego Woman?