torsdag 13 december 2012

Traci Lords - Nattens Barn



Översättning: Katarina Jansson
Utgiven av: Prisma
ISBN: 9789151843131

Det finns inte många porrskådisar som har satt sig så djupt i folksjälen som just Traci Lords. Det finns kanske ett par till som alla och envar, oavsett om man är intresserad av porrbranschen eller inte känner till. Men särkslit många är det inte. Här känner jag att det är läge att faktiskt be Traci om ursäkt för att jag inleder på detta vis men jag känner mig nödd och tvungen att börja från början. Om och om ingen konstaterar nämligen Traci Lords att hon verkligen inte vill vara förknippad med porrbranschen utan att hennes senare karriär ska tala för sig själv.

Jag förstår henne för när man börjar läsa hennes biografi så inser man att det handlar om en nattsvart neråtgående spiral in i fullständig dekadens! När allt ser ut att inte kunna bli sämre så är det just det som händer! Det verkar inte finnas någon hejd på de olycksbådande omständigheterna som drev henne till porrbranschen. Det är i särklass den mest gripande biografi jag någonsin har läst! Faktum är att det inte bara var svårt att lägga ifrån sig den, jag kände att jag ideligen längtade tillbaka till den och ville veta mera, och mera, och mera…

Tonen sätts egentligen redan innan själva boken börjar med några oerhört tänkvärda ord som jag processade om och om igen. Några namn har ändrats för att skydda de skyldiga, mina advokater säger att det måste vara så, världen är konstig. Men detta i åtanke kan det helt enkelt inte bli någon lycklig historia som spelas upp framför ögonen på läsaren!

Ungefär halva boken består av denna neråtgående spiral. Skandalen med den underåriga Traci Lords uppdagas och Traci blir äntligen fri – kan man tro! För det är sannerligen inte fallet. Hon beskriver mycket målande de innersta tankar om skuld och skam som hon brottas med i åratal och hur hennes frekvent förekommande terapisessioner hjälper henne att förstå vad det är som händer med henne själv. Hon säker efter svar men de sitter oerhört djupt och kommer inte att komma fram så lätt. Hon beskriver hur hon har behövt åratal för att förstås vad som har hänt med henne och att det inte är hennes fel att hon våldtagits och utnyttjats av samvetslösa typer som bara ville tjäna pengar på henne. Det är en tragisk historia!

Men det vänder och börjar gå rätt väg för Traci också. Kampen är inte slut, hon förknippas med sitt förflutna och kommer nog att göra det för resten av sitt liv skulle jag tro. Men hon verkar han kommit till freds med sitt förflutna och begravt alla liken som länge spökande för henne. Hon har varit oerhört företagsam och fått bättre och bättre skådespelarroller. Hon har gjort musik och hon har äntligen blivit accepterad för den hon är!

Att påstå att det här är rekommenderad läsning vore att underdriva ganska grovt. Jag har sällan eller aldrig varit så engagerad i ett livsöde som när jag läste första halvan av den här boken. Missförstå mig inte, även den lyckligare delen av historien är intressant men höll mig inte lika fängslad.

måndag 3 december 2012

Sir Arthur Conan Doyle - En Studie i Rött



Översättning: K Arne Blom
Utgiven av: AWE/Gebers
ISBN: 91-20-07656-8

Före tiden då jag blev mer eller mindre aktiv litteraturmotståndare hade jag vissa favoriter, som dessutom sitter kvar än idag i nostalgigenen. Jag gillade de kluriga mordgåtorna signerade Agatha Christie och så gillade jag Sherlock Holmes. Till och med till den milda grad att jag redan i min ungdom skaffade en komplett bibliografi över Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes. Om minnet inte sviker mig alltför mycket så vill jag dessutom hävda att En Studie i Rött var den första bok om Sherlock Holmes jag läste – och det var innan jag själv införskaffade böckerna!

Den här pocketupplagan kom 1987 och det tog väl mig ett bra tag att plöja igenom alla historier i de nio banden. Priset var säkert en bidragande faktor till att jag vid sjutton års ålder prioriterade inköpet av den här samlingen så pass högt att jag verkligen gjorde slag i saken och köpte den! Säg att det tog mig två år att läsa igenom alla sidorna (jag var ingen flitig eller van läsare på den tiden). Sedan dess har böckerna bara stått där i bokhyllan eller varit nedpackade i lådor i flyttlass.

Hur som helst fick jag för mig att jag skulle läsa igenom de här böckerna igen. Att ta redan på om jag fortfarande tyckte det vara underhållande litteratur eller inte var naturligtvis en morot. En Studie i Rött var alltså den första berättelsen Sir Arthur Conan Doyle skrev om den berömde detektiven med ett makalöst sinne för detaljer och analys av fakta. Den berättas i jagform sett ur den ständige följeslagaren Dr. Watson. Jag tycker idag att det är ganska slarvigt skrivet många gånger, nästan lite barnsligt språk emellanåt, men jag blir förvånansvärt intresserad av att läsa vidare. Det är lättläst och det tar inte många timmar att läsa igenom boken heller.

Den är uppdelad i två delar (eller tre om man är på det humöret), först har vi Dr. Watsons minnesanteckningar. Fallets fakta och om första mötet med Holmes också för den delen. Likaså presentation av Lestrade och andra nyckelpersoner inom polisväsendet. Användandet av gatupojkar i spaningssyfte kommer fram och Det är mycket talande minnesanteckningar som känns väldigt äkta. Möjligen beror detta på att språkbruket är aningen naivt som jag tidigare var inne på. Detta upptar ungefär första halvan av boken.

Sedan följer en historia som självklart har med den första att göra, där vi som läsare få bakgrund till själva brottet. Jag tycker personligen att detta är bättre skrivet men samtidigt mer ointressant än första delen. Slutligen återgår man till att beskriva själva uppläsningen av fallet via Dr. Watsons anteckningar.

Ska man bedöma kvaliteter så kommer jag fram till slutsatsen att det inte är lika bra som jag tyckte i min ungdoms år, men samtidigt nödvändig bekantskap för alla och envar. Jag anser att grunden i Sherlock Holmes historierna bör räknas till allmänbildning! Det här är en av de fyra romaner om Sherlock Holmes som bör finnas i varje bokhylla om man är det minsta intresserad av detektivromaner. Var så säkra på att det kommer fler åsikter om de övriga tre romanerna och de många novellerna!

onsdag 28 november 2012

Nikanor Teratologen – Förensligandet i det egentliga Västerbotten



Utgiven av: Vertigo Förlag
ISBN: 9789185000951

Nu kan man väl förvisso inte förknippa den här samlingsvolymens första bok – Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, med något större mått av överrumpling. Självklart känner inte alla i hela världen till vad det är för en bok, inte ens alla svenskar som i så fall skulle kunna tillgodogöra sig den. Svensktalande människor alltså. Men det är ändå en utgåva som ger ut boken på nytt och de som intresserar sig för den här lyxutgåvan från Vertigo Förlag lär ha en uppfattning om vad det är de kommer att införskaffa. Första boken har någon form av kultstatus som förmodligen inte lär ha gått dem som intresserar sig för den här typen av litteratur förbi. Men för dem som trots allt ställer sig frågande är det bara att klicka på länken ovan för en recension skriven av mig för några månader sedan!

Här är det alltså frågan om den andra boken i sviten. Jag säger svit för det ryktas om att det skulle komma ytterligare en bok med fler äventyr med Morfar och Pyret. Dennas skulle i så fall bli ”värre” än sina två föregångare men jag frågan mig hur mycket ”värre” det egentligen kan bli?

För mig är det här en bok som överträffar sin föregångare med hästlängder på flera plan. Samtidigt som jag känner att det finns vissa logiska problem med den! Av förklarliga skäl lär den utspela sig före den första boken, men det är inte säkert heller eftersom hela upplägget är det av lösryckta beskrivningar skrivna av pyret på tapetremsor och liknande. Det här är alltså en ny samling tapetremsor som uppdagats och som ligger till grund för berättelsen. Detta i sig är inget problem för mig, det kan visserligen kännas lite styltat att på detta sätt fortsätta berättelsen – liksom en dålig och onödig uppföljare på en sunkig actionfilm, men det funkar och det är en övergående fas att komma över. Redan efter några sidor känns det inte längre viktigt varför det har tillkommig mera material.

Den här boken är också mera lättläst än sig föregångare, vilket tyder på att pyret har utvecklat vissa språktalanger. Med andra ord skulle alltså tapetremsorna på vilket boken är baserade vara skrivna efter de som låg till grund för första boken, eller så är det författaren som inte riktigt har koll på vilket språkbruk han präntade ned i Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Det är alltså en fördel rent förståelsemässigt att den är mera lättläst men ett problem när det gäller konsekvens! Vad är viktigast för dig?

För mig är det förmodligen detta som är avgörande för dess suveränitet över första boken. Detta trots att den tappar lite fart och fokus framåt slutet för mig. Det finns dock en massa kapitel i mitten som är helt fantastiska! Ställen där man överhuvudtaget har oerhört svårt att lägga ifrån sig boken och där tiden bara tycks stå stilla. Man tittar på klockan och har förlorat sig totalt in i den fantastiska ordflora boken består av. För vad det egentligen handlar om – Pyret och morfars perversiteter, djupsinnade filosofiska diskussioner och debatter, är egentligen inte intressant utan detta unika sätt av uttryck! Jag hade gärna sett att den var skriven på svenska och inte på Skellefteådialekt men man kan väl inte få allt. Dessutom är det på tok för mycket citat och liknande på andra språk. Engelskan är väl inget större problem men vill man förstå allt får man allt lägga till tyska, franska och latin i alla fall. Jag är ingen språkexpert men jag misstänker att det även förekommet ett eller ett par sydeuropeiska språk till. Det påverkar realismen positivt men förståelsen blir förstås sämre.

Det kan också tilläggas att dessa utländska citat och strofer, samt alla ”svåra” ord stavas klanderfritt av det tolvåriga pyret, medan det andra skrivs i talform. Det ger ett mixat intryck. Men allt det där är egentligen petitesser och inget att lägga fokus på. Jag hävdar att det här inte är något mindre än en modern klassiker tillika mästerverk som alla faktiskt borde ta till sig och läsa. Ordfloran är fenomenal…

torsdag 15 november 2012

Gaston Leroux - Fantomen på Operan



Översättning: Ulla Hornborg
Utgiven av: Bokförlaget Trevi
ISBN: 91-7160-938-5

För de allra flesta skulle jag tro att det här en musikal. Säkerligen finns det dock en kunskap om att det finns en litterär förlaga till Andrew Lloyd Webbers succémusikal. Men hur många har egentligen läst den? Försvinnande få jämför med hur många som känner till historien genom musikalen skulle jag tro.

Min egen första kontakt med Fantomen på Operan var förstås genom filmens värld. Om det är något jag ägnar mig åt så är det film och filmhistoria och jag skriver bra mycket fler filmrecensioner än dylika om litteratur som dessutom är ett relativt nyfunnet intresse. Vilken filmatisering jag såg först minns jag inte men det finns ett otal och jag har numera sett några stycken av dem. Gemensamt för de flesta inklusive musikalen är att ”spöket” egentligen inte är ont, bara missförstått och förälskad upp över öronen i Christine Daaé. Frågan jag ställde mig var om det var samma sak med boken eller om historien förvanskats och gjorts ”snällare” med åren. Den är trots allt över hundra år gammal vid det här laget och skrevs 1911!

Till en början tycker jag mig känna igen mystiken och spökets övernaturliga sätt att vara överallt samtidigt och dessutom ha en förmåga att hela tiden känna till allt om alla. Det är tämligen romantiserat och det stämmer väl bra överens men musikalen i alla fall! Jag får visuella inre bilder av berättelsen ord och känner helt klart igen i mig miljöerna. Kanske beter sig någon av karaktärerna lite annorlunda än vad jag hade räknat med i några av situationerna men överlag är det inga direkta nyheter. Det är också en helt ok skriven historia, inget man hoppar av glädje åt men heller inget man lägger ifrån sig av tristess.

Så är det i alla fall till de sista kapitlen tar vid. Det är då det börjar hända saker på allvar och som boken börjar skilja sig från filmatiseringarna och musikalen. Berättartekniken skiftar också och istället för författarens egna ord (som sig själv, beskrivande av händelserna) får vi nu ta del av ögonvittnesskildringar från en av de inblandade. Dessa kapitel är inte så många till antalet men väl värt att nå. Det är nu boken når sig kulmen och börjar bli riktigt bra! Det är nu det nästan blir omöjligt att lägga ifrån sig den och det är nu alla hemligheter kommer upp till ytan. Inte för att boken avslöjar allt innan sista ordet ändå men vi får i alla fall veta en hel del intressanta fakta!

För min del var det en fantastisk bok som jag inte ångrar att jag införskaffade när jag hittade den billigt på en loppis eller secondhand butik eller var det var. Den innebär också en nytändning för mitt intresse om Fantomen på Operan vilken så småningom kommer att resultera i ett antal recensioner av de olika filmatiseringarna. Skulle jag dela ut betyg här skulle den här få ett mycket högt sådant!

torsdag 1 november 2012

Fjodor Dostojevskij - Brott & Straff




Översättning: Hans Björkegren
Utgiven av: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-15570-8, 91-46-15572-4

Jag tror att det här är en roman som alla känner till oavsett om man är litterärt intresserad eller inte! Den skrevs 1866 och räknas som en av de absolut största klassikerna! Är man på det humöret hävdar man att det är en av värdens mest lästa romaner och vem är väl jag att ifråga sätta detta, jag undrar bara hur man undersöker en sådan sak?

Hur som helst så torde den vara utgiven ett antal gånger på svenska och finnas i flera översättningar. Hur dessa skiljer sig åt vet jag inte men det utgåva som jag nu har läst av boken  är i alla fall översatt av Hans Björkegren. Det skulle vara intressant att jämför översättningar med varandra men det är ett projekt som jag inte känner att jag egentligen har tid med. Det finns säkert någon som redan har gjort detta redan ändå!

Så gott som alla jag har talat med om boken hävdar dess förträfflighet. Ett par vänner till mig är fullständigt överens med mig om att de första hundra sidorna eller så är ganska sega att ta sig igenom men att den sedan, nästan över en sida, blir hur intressant som helst! Självklart behövs ändå de inledande sidorna för att befästa relationer mellan några av de inblandade.

I korthet handlar det om hur en före detta student vis namn Raskolnikov begår ett mord, eller två egentligen, någon råkar också komma i vägen för hans dåd. Efter detta plågas denne man av sitt samvete och om han verkligen har gjort något fel eller inte (kvinnan han mördade var en samhällets lus som inte borde få finnas bland oss; en ockrare och helt enkelt en dålig människa). Han faller in i en feberpsykos och tampas med frågan om han verkligen är ond eller god. För trots sitt brott har han också gett bort alla sina pengar till bättre behövande och skyddar sina nära och kära från moraliskt värre brottslingar än en mördare som han själv. Han har i alla fall sin heder i behåll! Dessutom vara själva mordet bara en del i en teori som har funderat på en längre tid – om ändamålet helgar medlen kan man säga.

Tyvärr var mina förväntningar av den här berömda boken så högt uppskruvade att jag till slut kände mig lite besviken. Jag klagar inte över hur den är skriven eller att den inte håller spänningen upp hela tiden (nåja, lite ojämn var den allt – men det beror sannolikt snarare på mig än på bokens kvaliteter!). Det är bara det att jag hade väntat mig mer! Det känns lite för enkelt och det finns ingen egentligen upplösning på händelserna Raskolnikov erkänner och tar sitt straff till slut och så är det med det. Hade jag varit litteraturvetare hade jag säkert kunnat hitta otaliga poänger som nu går mig helt och hållet förbi. De inblandades namn till exempel, som jag någonstans såg förklarade till precis det karaktärerna handlar om.

Naturligtvis bör man också ta i beaktande under vilken tid och vilka omständigheter boken skrevs men jag är ganska dåligt insatt i det. Tydligen ska den bygga på ett verkligt fall och miljöer och tidsenlighet känns onekligen korrekta. Men lite besviken blev jag som sagt allt, det blev lite för enkelt till slut. Något som är kul är dock hur det är skrivet. Dostojevskij använder flera olika berättartekniker för att få fram sina tankar, till och med att resonera med läsaren genom att själv kommentera berättelsen i parenteser här och där, beskrivningar av sinnesstämningar etc.

Jag ångrar absolut inte att jag tog mig tid att läsa boken, det var mig ett sant nöje och jag känner mig manad att ge mig på åtminstone en eller två böcker till av denne ryske författare, men det lär nog dröja ett tag innan jag får lust att plöja en tegelsten på över 600 sidor igen. Förresten så är just den utgåva som jag har läst utgiven i två volymen vilket gör att det blir något lättare att se ett slut på det hela. Även om man vet att man har en bok till blir det på något sätt mera överskådligt.

söndag 30 september 2012

Eva Hedén: Grekiska Sagor



Utgiven av: Norstedts Förlag
ISBN: 97889178421107

Den här boken gavs för första gången ut 1956 och det märks ganska tydligt på språkbruket i den. Visserligen passar det väl in till själva ämnet – sagor. Ett ålderdomligt språk är lite förknippar med just det menar jag. Dessutom är det ju väldigt gamla myter, sägner och sagor som behandlas. Det är inte första gången jag läser denna bok och den har varit i min ägo i ganska många år vid det här laget. Mitt minne antog helt sonika att det var en synnerligen lättlast och intressant bok som kunde passa bra som mellanläsning mellan två mer komplicerade och ansträngande böcker.

Och det är sant! Det krävs inte mycket engagemang för att förstå bokens innehåll. Det är skrivet på ett mycket kortfattat sätt och ger en stor överblick över Gudarna och hjältarna i den grekiska mytologin. För överskådlig skulle jag vilja säga! Det enda man gör är att skrapa lite på ytan och det är visst bra som första inblick i det hela men jag vill nog ha mer kött på benen i dagens läge. Det är mycket namn och jag har svårt för att komma ihåg vem som är förälder till vem och det verkar sannerligen vara en enda röra. Om inte Gudarna har haft rena sexorgierna har de i alla fall bedragit varandra till höger och vänster för jag tycker att alla har barn med alla, en del Gudar och en del hjältar.

Egentligen finns det väl inte mycket mer att säga. Troligen riktar sig boken till en yngre publik än vad undertecknad kan sägas ingå i och det förklarar förstås de övergripande beskrivningarna. Vill man gå djupare än de mest uppenbara historierna från grekisk mytologi får man söka sig någon annanstans. I nuläget vet jag inte riktigt vart men det tål säkert att forskas kring. Någon med förslag?

onsdag 12 september 2012

Ron Jeremy: Hårdaste mannen i Showbiz



Översättning: Christian Ekwall
Utgoven av: Pocketförlaget
ISBN: 9789186067076

Jag tror faktiskt aldrig att jag har sett en vuxenfilm med Ron Jeremy någon gång! Däremot har jag sett vanliga (eller ovanliga) filmer som Orgazmo och One Eyed Monster där han medverkar. Men trots att jag inte har sett något pornografiskt med honom känner jag förstås väl till hans kultstatus. Och jag skulle vilja hävda att man kommer att ha mycket stor glädje åt den här boken även om man skulle vara den största porrmotståndaren i universum!

Det handlar förstås en hel del om industrin som sådan, men på ett informativt och roligt sätt. Det är inte en pornografiskt skriven bok på något sätt och situationerna är ofta väldigt roliga. Så roliga att jag faktiskt skrattade akt ut vis flera tillfällen. Jag vet att Ron Jeremy är känd för sin humor men det här är bra mycket mer underhållande än vad jag någonsin hade kunnat tro!

Även om det inte är pornografiskt skrivet har man ändå inte dragit sig för att använda de vanligaste slangorden för könsdelarna i beskrivningarna. Men det handlar ändå inte om någon exploatering. Ron känns oerhört ärlig och öppen och faktum är att jag fick en hel del överraskningar till livs när jag läste boken. Att han halkade in på ett bananskal i porrbranschen är kanske inget att höja på ögonbrynen för men att Ron har en så pass hög utbildning som han har och att han har jobbat som lärare för funktionshindrade ungdomar var nyheter för mig.

Men det är också oerhört mycket i boken som inte har ett dugg med pornografi att göra. Det är personliga detaljer och underhållande anekdoter som avhandlas i parti och minut. Jag skulle hemskt gärna vilja se Ron göra stå upp komik, vilken han tydligen också sysslar med för det verkar onekligen vara en synnerligen intelligent kille vi har att göra med, det handlar inte bara om väl tilltagna proportioner i de nedre regionerna som man annars kanske skulle kunna tro!

Men om man är ute efter skandalhistorier finns detta också med. Det finns till och med små listor över hur många sexpartners Ron har haft, hur ofta han har rakat sig på ryggen och diverse knep att ta till för att få erektion, eller för den delen för att inte ejakulera för tidigt. Emellanåt finns det små rutor i boken men ”Dr. Ron Jeremy informerar” eller liknande där man får fakta kring saker som man annars knappast skulle ha en tanke på att eftersöka information om. Hur man utför fellatio på sig själv till exempel. Något som Ron tydligen bemästrar och till och med har visat upp i någon film.

Avslutningsvis vill jag ge den här boken mina absolut varmaste rekommendationer. Det var en överraskning att den skulle vara så förbannat rolig! 

tisdag 28 augusti 2012

Bengt Af Klintberg - Råttan i Pizzan


Utgiven av: Norstedts Förlag
ISBN: 91-1-863512-1

Det här är en skojig bok som beskriver allehanda vandringssägner, titeln är förstås lånad av en sådan också. Den var dock inte lika intressant som jag hade förväntat mig, kanske beroende på att den vid det här laget har några år på nacken. Letar jag årtal hittar jag 1986…

Man kan tycka att det inte skulle ha så stor betydelse för innehållet om boken råkar ha några år på nacken men det mesta som hänvisas till är bra mycket äldre än så och 60-70 talen är nog mest förekommande tror jag. Visserligen förändras inte vandringssägnerna för det men de blir svårare att ta till sig om de beskrivs som från en svunnen tid, dessutom är det inte ett särskilt modernt språkbruk i boken. Och när jag ändå är på gnällstigen tänkte jag poängtera de glättade bladen som gör att man måste hitta exakt rätt vinkel för att kunna läsa om man inte vill att det ska blänka alldeles för mycket. Inget som har med innehållet att göra förstås!

De flesta av myterna har jag hört sedan tidigare och ett flertal av dem har jag också sett filmatiserade i någon form. Till exempel så innehåller filmsviten Mördande Legender ett antal av dem. Men även om man tidigare har hört skrönorna och varit medveten om mytbildningen om dem är det underhållande att läsa om. Efter varje vandringssägen finns det också ett stycke text som behandlar ursprung och betydelse men ujag tycker inte riktigt att dessa lever upp till förväntningarna. Dels så är de inte särskilt konsekventa och ibland har Bengt Af Klintberg lagt ut texten lite mera än de få raden som följer efter några av myterna.

Men det är också på tok för stor skillnad på vad man får ut av texten. Visserligen kan man kanske inte veta allt om alla myters uppkomst, moderna eller ej, men att få det att verka så även om man inte har en aning är inte rätt sätt att trollbinda mig i alla fall! Antingen skulle det vara mycket mer akademiskt skrivet eller så skulle man kunnat uttrycka det på ett underhållande sätt. Det går inte att göra lite av varje, det blir inget bra resultat.

Men jag är glad att jag tog mig igenom boken och jag ångrar det inte. Med sina drygt 250 sidor går den ganska fort att komma igenom och det är ju trots allt i grund och botten ett intressant ämne.

fredag 17 augusti 2012

Nikanor Teratologen - Äldreomsorgen i Övre Kågedalen




Utgiven av: Vertigo Förlag
ISBN: 9789185000951

Egentligen hade jag ingen aning om vad jag gav mig in på när jag började läsa den här boken. Jag hade hört talas om den innan och förstod att den var något utöver det vanliga på något sätt men kanske inte riktigt hur. Boken är uppbyggd som fragment ur uppväxten skrivna av ett barn på dialekt. Historien han har att berätta är allt annat än normal!

Men det börjar med ett mycket kort förord från författaren sedan ett förord från en kär vän som inleds med: Jag dödade i somras ett elvaårigt barn. Redan där var jag såld! Det visar sig att denna kära vän kidnappat pojken och förlustat sig på honom innan han torterat pojken till döds. Jag kunde ju knappat lägga ner boken nu – eller hur? Detta förord talar också om för oss att det vi kommer att få läsa de närmaste 160 sidorna eller så är fragment nedtecknade på tapetbitar och andra småpapper av Helge Holmlund som barnet påstås heta. Det är hans uppväxt med Morfar som vi sedan får ta del av.

Denna Morfar, som tydligen kallas just det av alla och därför kommer att betraktas som ett namn från min sida, därav har jag genomgående använt versal begynnelsebokstav vid hans omnämnande. Hur som helst kan vi konstatera att denna Morfar inte är normal i något avseende. Han är synnerligen perverterad och antisemitisk, sadistisk och avskyr heterosexuella förhållanden som pesten. Vidare drar han sig verkligen inte för att döda dem som kommer i hans väg oavsett om det råkar vara gamla vänner eller inte. Det verkar helt enkelt vara vardagsmat. Det är våldtäkt, tortyr, pedofili, homosexuella förhållanden osv. osv. tvärs igenom hela boken. Å andra sidan är Morfar oerhört beläst inom filosofin och kan recitera klassiska litterära verk på stående fot. Det är en märklig motsägelsefull karaktär!

Författaren har inte dragit sig för att använda de mest vulgära glosor och jag får lov att säga att han verkligen ha lyckats fånga formen i det han skriver. Språkbruket är under stundom helt fantastiskt även om jag i grund och botten egentligen hatar text skriven på dialekt! Lyckligtvis förstår man det mesta genom sammanhanget och det man inte förstår får man helt enkelt så upp i den medföljande ordlistan. Tänker man sig att det verkligen skulle vara sant det som beskrivs i boken är det onekligen en hissnande tanke, men vi ska också komma ihåg att det är skrivet ur ett barns synvinkel. Ett barn som dessutom inte nödvändigtvis är riktigt vid sitt sinnes fulla bruk. Det verkar vara skrivet mellan raderna att Pyret, som han kallas tvärs igenom hela boken, är lite efter och det är väl också något man ska ta i beaktande.

Är man ovan vid den här typen av perverterade berättelser kan man nog bli chockad av innehållet men efter 70-80 sidor eller så inser jag att det faktiskt inte är speciellt chockerande. Det är inte skrivet på ett sätt som upprör eller som försöker att hetsa upp läsaren, åtminstone inte sexuellt. Det blir mer och mer uppenbart att det faktiskt rör sig om ett barns upplevelser och det blir utan sex. Det blir helt enkelt bara beskrivningar ur vardagen och inget speciellt eller anmärkningsvärt ur dennes ögon. Det är bara det som händer varje dag, inget ovanligt. Därmed blir det också lite slentrian i det hela och även om det fortfarande är intressant så försvinner en del av det intresset som väcktes i förordet.

Parallellt med denna har jag också bekantat mig med en magisteruppsats om själva mottagandet av boken när den först gavs ut. Jag säger bekantat mig med för jag har inte läst igenom hela, bara ögnat lite här och där inom de områden som verkat mest intressanta. Tydligen så var det initialt dolt i dunkel vem den egentliga författaren var. Och eftersom det rör sig om en pseudonym har jag kollat upp lite vad som kan tänkas dölja sig bakom den. Nikanor betyder tydligen segrare på grekiska och Teratologi läran om missbildningar. Detta ger oss kanske en liten bild av vad det egentligen handlar om i slutändan. Det känns i alla fall som ett oerhört medvetet val av författaren och borde vara något han vill säga.

Nåväl, tydligen spekulerades det en hel del om vem författaren verkligen var och litteraturkritikerna, som förfärades av verket, vågade inte avfärda det helt och hållet om det nu råkade vara en etablerad författare som låg bakom. Det är i alla fall vad Jerker Eriksson som har skrivit uppsatsen hävdar. Han tar också upp hur titeln i sig kanske lockade till sig ”fel” läsare och hur detta förstärktes av appendixet Minnen Av Morfar som även har inkluderats i denna utgåva och hur förfärade dessa människor blev när de upptäckte vad boken egentligen handlade om.


Niclas Lundkvist, som avslöjades stå bakom pseudonymen menar att: Orsaken till att jag skrivit den är för att fästa uppmärksamheten på det kärlekslösa samhälle vi lever i, lugnt och välordnat på ytan, men rovdjurslikt och sataniskt under den. Romanen var ett sätt för mig att driva ut demonerna för allmän skärskådan [...]. Med boken läst känner jag att det på något sätt är en rimlig förklaring och jag ska inte ifrågasätta den. Jag ska till och med hävda att själva appendixet Minnen av Morfar förstärker anonymiteten bakom det kärlekslösa samhälle författaren hänvisar till.

Fortsättning följer i Förensligandet i den egentliga Västerbotten men först måste jag rensa hjärnan med något lättsammare!

måndag 6 augusti 2012

Tony Iommi – Iron Man: Min resa genom himmel och helvete med Black Sabbath




Översättning: Øyvind Vågen
ISBN: 978-91-87049-09-5

Egentligen finns det två sätt jag skulle vilja inleda den här recensionen på men det går ju inte ni får helt enkelt hänga med genom båda. För det  första så blir resultatet av den här typen av biografier alltid den samma. Jag menar biografier över musiker som sträcker sig över flera decennier. Lusten att införskaffa varenda platta de har gjort för att skapa sig en ännu tydligare helhetsbild än vad biografin redan ger. Jag är absolut inte obekant med Black Sabbath, vare sig med Ozzy på sång eller Ronnie James Dio men det finns ändå plattor som jag verkligen inte har någon som helst koll på och som tas upp i boken. Det finns också andra sångare – Ian Gillan och Glenn Hughes som avverkas och jag har ingen koll på hur de låter just med Black Sabbath.

Men vänta! Det här är alltså inte en biografi om Black Sabbath utan om Tony Iommi, som väl vid det här laget visserligen är så synonym man kan vara med bandet. Boken behandlar tidig historia innan den tid då ens Black Sabbath fanns och den behandlar också den tid efter bandets historia. Man ska visserligen aldrig säga aldrig men Black Sabbath verkar numera har sällat sig till dem som bara existerar på grund av sina gamla meriter och åker runt och turnerar med klassiskt material. Kanske inte riktigt som Bill Haley and His Comets som fick spela Rock Around the Clock på minnesfestivaler till döddagar men åt det hållet i alla fall.

Det innebär inte att historien som berättas inte är intressant! Jag är personligen mindre intresserad av Iommis känsloliv, vilka fruar han har haft och hur skilsmässorna har gått till, men det avverkas likväl. Det som är intressant för mig är berättelserna om bandet Black Sabbath och för del delen hans egen musikaliska karriär. Man får förstås ta del av den tidigare historien där Iommi klämmer av sen ett par fingertoppar i en maskin och således har spelat med en typ av fingerborgar på fingrarna sedan dess. Snacka om att vara dedicerad och inte ge upp trots motgångarna. Jag måste säga att jag är grymt imponerad! Och det är förstås inte den enda motgången! Vi får ta del av en process som sträcker sig över fyrtio år och som till slut renderar i en stjärna på Walk of Fame i Birmingham och installation i rockens hall of fame!



En stor behållning är alla de practical jokes som beskrivs och som spelats än den ena än den andra. Iommi har allt som oftast legat bakom dem, åtminstone delvis, men han har också blivit utsatt ett antal gånger. En stor del handlar också om droger men även om det verkar ha gått åt kopiösa mängder kokain under vissa perioder är det aldrig beskrivet som något destruktivt. Inte uttalat i alla fall men läser man mellan raderna menar Iommi helt klart att det är skönt att äntligen vara fri från dem!

Boken skiljer sig lite från det mesta annat som jag läst i biografiväg. Oftast är det så att artisten själv inte riktigt har skrivit sin berättelse utan låtit någon annan göra det. Denna någon får kanske sitt namn på boken omslag och försättsblad men de stor bokstäverna tillfäller självklart stjärnan! Här känns det lite mer uppenbart att det är ett samarbete mellan skribenten och Iommi. Det står till och med att det är ”berättat för” och boken upplägg förstärker också. Den innehåller 90(!) kapitel som ibland är så korta som ett par sidor och ibland längre men de behandlar en enda händelse. Det är just detta som gör att jag får en ärlig känsla av historien.  Det känns verkligen som att Iommi har varit närvarande och berättat om olika händelser i karriären snarare än att någon annan gjort sina egna efterforskningar. Enbart positivt alltså!

Men jag kan helt enkelt inte låta bli att nämna korrekturläsningen. Framåt mitten är det så bedrövlig många fel att jag nästan blir lite irriterad. Det känns helt enkelt som att man har missat att gå igenom några sidor och slarvfel som ”sett” istället för ”sätt” och liknande dyker upp. Jag tror till och med att det vara något namn som var fel vid något tillfälle. Inget som borde påverka upplevelsen egentligen men jag är lite känslig på den punkten. Inte för att jag någonsin korrekturläser själv förstås…

Texten är också ganska liten, vilket gör att läsglasögon helt enkelt är oumbärliga vid min ålder. Detta är förstås heller inget som påverkar innehållet men det hade sannolikt gått fortare för mig att ta mig igenom boken om texten har varit tydligare och större. Men ska sanningen fram så hade jag också några lediga dager under min semester då jag inte läste något alls så allt ska man verkligen inte skylla på textstorleken.

onsdag 4 juli 2012

Dave Thompson - Welcome to my Nightmare: Sagan om Alice Cooper




Översättning: Per Planhammar
ISBN: 978-91-87049-06-4

Om det är någon rockbiografi jag har önskat mig så är det den om Alice Cooper. Det finns visserligen redan ett par skrivna sedan tidigare – Me Alice och Golfmonster, som fortfarande går att skaffa för ett rimligt pris. Bägge står förstås på min önskelista sedan länge men eftersom det trots allt är omständigare att läsa böcker på ett annat språk än modersmålet har det inte blivit av att jag har införskaffat någon av dem.

Hur som helst ställer den här ganska tidigt frågan om vad Alice Cooper egentligen är, en man en artist, ett band eller ett varumärke? Det är en befogad fråga eftersom Alice Cooper var ett band under sina första år innan sångaren bröt sig ur och tog namnet med sig i och med soloplattan Welcome to My Nightmare 1975. Boken går ganska detaljerat in på de allra första åren och för mig som känner att jag trots allt har rätt bra koll på karriären är dessa bitar de mest intressanta. Men allt eftersom jag läser, och det är ganska svårt att lägga ifrån sig boken, märker jag att ju längre framåt i karriären jag kommer desto mer visade det sig att jag faktiskt inte visste.

Historien tar sig sedan framåt och ger detaljer som känns oumbärliga samtidigt som de är väldigt ingående. Alkoholkonsumtion och drogberoende, relationer bandet emellan, Glen Buxtons frånfälle och allting däremellan. Det finns glädje och sorg och ibland ett visst vemod men det är alltid hoppfullt skrivet. Hela tiden, liksom Alice Cooper, blickar biografin framåt. Det är svårt att hitta negativa saker att skriva om, hela bokens existens är på något sätt en våt dröm. Men skulle man leta skulle man hitta ett problem. Det är nämligen så att ju närmare vår egen tid vi kommer desto fortare behandlas den. Det blir färre och färre detaljer som nämns och det kan kanske till viss del bero på att Alice Cooper var mindre intressant vid denna tidpunkt men också att det helt enkelt inte finns lika mycket mumsigheter att förmedla.

Jag hade också önskat att boken hade inkluderat soloprojekt från de andra medlemmarna än Alice. Det berörs visserligen under de tidigare åren, när splittringen blir ett faktum, men vad som senare hänt på skivfronten är det tunt om. Michael Bruces projekt In My Own Way berörs som hastigast och naturligtvis Billion Dollar Babies som bildades av de kvarvarande medlemmarna när Alice gjorde Welcome to my Nightmare. Neil Smiths soloprojekt nämns i förbifarten och det är tydligt att Glen Buxton inte utforskade sina musikaliska barriärer bortom de initiala åren med bandet. Inte heller Dennis Dunaways musikaliska aktiviteter behandlas mer än ytligt men jag antar att det skulle behövas ett par 100 sidor till i den redan drygt 400 hundra sidor tjocka boken för att kunna gå alla originalmedlemmarna på djupet.

Med facit i hand får man säga att det bästa är bra nog och att även om boken lanseras med föresatsen om att vara den sista stora rockklassikern hoppas man att det kommer en fördjupning med allt om alla så småningom. Det vore mumma för alla oss riktiga fanatiker! Alla andra lär få sitt lystmäte tillfredställt i och med denna bibel!

tisdag 3 juli 2012

Nyheter: Äldreomsorgen i Övre Kågedalen!


Äldreomsorgen i övre Kågedalen är en bok som jag egentligen bara har hört talas om. Men det jag har hört har gjort mig oerhört intresserat. Låyckan är därför gjord när Vertigo Förlag ger ut boken tillsammans med Förensligandet i det egentliga Västerbotten som författaren Nikanor Teratologen skrev fem år senare. Lyxutgåvan innehåller alltså två böcker från 1992 samt 1997.

I pressutskicket utlovas att Vertigo förlag har inte sparat något i produktionen av denna vackra volym i läckert linneband och eftersom jag har några andra utgivningar från Vertigo ser jag ingen anledning att tro att detta uttalande är en överdrift. Vertigo är mitt favoritförlag när det gäller fantastiska utgåvor av "bortglömda" klassiker!

Nyheter: "Den svenska synthen" från förlaget Kalla Kulor


Jag var aldrig någon anhängare av denna genre under den tid det enbart fanns två läger - Synth eller Hårdrock. Det som inte innefattades i dessa två grundgenrer fanns knappt. Åtminstone var det musik som helt ignorerades. Men alldeles oavsett vilket 80-tal jag levde ser jag fram emot denna, den kan säkerligen ge ett och annat svar på frågor som förutfattade meningar från en gammal hårdrockare redan "vet". Jag hoppas ironin är tydlig där? Det swer onekligen intressant ut!

Släpps av Kalla Kulor förlag 2012-09-21

fredag 29 juni 2012

Nyheter: Hammerfall Biografi!

Hammerfall

En biografi om Hammerfall är på gång! Det är tänkt att Kalla Kulor förlag ska ge ut den hösten 2013. Jag som personligen är lite extra intresserad av just rockbiografier ser verkligen fram emot det här! Författare ske ingen mindre än Oscar Dronjak som spelar gitarr i bandet och som dessutom är en av grundarna av bandet. Det ska helt klart bli intressant att ta del av den historia som lär kanta bandets strävan mot att lyckas!

Oscar Dronjak

måndag 18 juni 2012

Carl-Michael Edenborg - Det Parapornografiska Manifestet



Carl-Michael Edenborg
Det Parapornografiska Manifestet
Utgiven av: Ink Bokförlag
ISBN: 978-91-978469-3-6

Det här den tunnaste bok jag har läst och recenserat för bloggen hittills. Det innebär inte att det är en bok man bläddrar igenom avslappnat och tar del av del innehåll halvslumrande medan man väntar på att John Blund skall infinna sig. Det är nämligen så jag ofta läser mina böcker. Man har sällan så mycket tid över som när man just ska sova!

Men den här boken begagnar sig av ett sådant språkbruk att det är problematiskt att ta sig igenom den. Edenborg har full koll på språket och jag kan inte annat än att erkänna att jag faktiskt känner mig dum när jag läser. Jag är också avundsjuk på varför inte jag kan skriva på det här akademiska sättet!

Därför kan jag inte med 100 % säkerhet påstå att jag verkligen förstår vad det är Edenborg vill ha sagt. Vissa partier och passager känns så tillkrånglade att jag känner att behöver läsa dem igen för att min förståelse ska bli mera komplett. Men å andra sidan hade jag blivit besviken om det hade varit allt för lätt. Det hör lite till saken att ett manifest ska vara krångligt beskrivet. Den ”fina” och ”krångliga” orden gör att beskrivningarna blir mera exakt. Det är lättare att skriva tillkrånglat om man vill uppnå en otvetydig text än att hålla sig med en lägre språklig formulering. Det har jag själv insett flera gånger och i det avseendet har alltså Edenborg gjort ett alldeles utmärkt arbete.

Sen var det det här med ”para” då. Det är inte ett alldeles enkelt prefix att ha med att göra. I Nationalencyklopedin finner man till exempel följande förklaring och synonymer:

para-, par-, förled med betydelsen 'vid', 'längs med', 'mot', 'bortom' m.m., t.ex. paranormal 'som är utanför det normala'.det normala'.

Parapornografi är alltså något som är likt pornografi men som befinner sig ’bortom’ eller utanför det ’normala’. Och är det inte normalt är det väl abnormalt? Det behöver inte nödvändigtvis vara ’värre’ eller ’tamare’ utan helt enkelt bara annorlunda. I det här manifestet beskriver Edenborg det som något annat än den erotiska upphetsning som vi vanligtvis förknippar pornografi med. Han talar om både pornografi och antipornografi som står i ständig relation till varandra. Den ena kan inte existera utan den andra och det är snarare motståndet som styr vad som är normen för pornografins existens än tvärtom. Men eftersom jag inte förstår fullt ut kanske jag inte ska sitta här och proklamera egna slutsatser. Jag nöjer mig istället att konstera att det här handlar om en synnerligen intressant text som kommer att kräva flera genomläsningar innan den sätter sig helt och hållet. Men det som är bra är att den definitivt väcker tankar och funderingar och det är väl litteraturens yttersta funktion egentligen.

torsdag 14 juni 2012

KG Johansson: Rock And Roll



KG Johansson
Rock And Roll
Utgiven av: Reverb
ISBN: 978-91-85697-45-8

De böcker jag hittills har recenserat av KG Johansson har alla innehållit någon form av existentiell filosofi, eller för den delen dito nihilistisk sådan. Det har varit fantasifulla berättelser som kanske inte har varit traditionell science fiction men som i alla fall berört ämnen som inte ligger helt i linje med det självklara och verklighetsnära. Han har haft en benägenhet att skildra sexuella situationer på ett mycket målande sätt utan att för den delen bli ekivok, och det har alltid funnits någon form av slutknorr som bundit ihop alltsammans.

När jag så börjar läsa den här boken förefaller det mig först att vara en ungdomsbok. Det känns som att språkbruket är sådant och själva historien skildrar många unga killars drömmar, att spela rockmusik, festa och så tjejer förstås. Det är så långt ifrån science fiction man kan komma helt enkelt! Men allt eftersom jag läser om de inbördes relationer som killarna i bandet har, deras respektive etc. desto mer intresserad blir jag. Det är inte särskilt svårt att räkna ut att det kommer att bli konflikter. Det står helst klart väldigt tidigt i boken även om KG kanske inte skriver det rakt ut. Jag vänjer mig också vid språkbruket snabbt och konstaterar att det är skrivet genom huvudpersonens perspektiv, som visserligen är lärare men inte mycket äldre än sina elever och som egentligen bara är riktigt fri när han får lira rock and roll. Det märks tydligt att KG är insatt i ämnet rock and roll! Det är inte för intet han var professor i rockmusik fram till 2006. Han refererar till än det ena än det andra med en fullständig kontroll. Jag räknar mig själv till det mer kunniga på området men jag har verkligen inte koll på allt som KG nämner här. Det är också frågan om teoretiska benämningar på ackordsföljder, tonarter och liknande som är rena grekiskan för de flesta.

Tantsnusk är ju ett etablerat begrepp numera men efter den här boken kanske vi även få placera rocksnusk bland terminologin. Det är nämligen inte en bok utan sex, men framförallt handlar den om relationer. Folk som träffas, one night stands, otrohet och långvariga förhållanden som kanske borde ta slut för allas bästa.

Men hur är det med de filosofiska aspekterna då? Jodå, det finns där! Det är kanske inte frågan om vare sig existentiella eller nihilistiska vinklar men det finns helt klart en röd tråd genom hela boken, vad är egentligen Rock And Roll? Det visar sig vara en fråga som inte är helt lätt att svara på och som Kee Marcello så träffande citeras på baksidan ”Rock and Roll går inte alltid att förstå med intellektet… rock and roll känns i kroppen …” är det verkligen ett abstrakt begrepp. Sannolikt är det också synnerligen subjektivt och olika sanningar gäller från person till person. Efter att ha läst boken har jag min uppfattning klar! Det hade jag i och för sig redan innan också men efter de knappt 300 sidorna har jag fördjupat min förståelse för begreppet och vad det innebär.

Men oavsett om det är en ungdomsbok, vilket jag inte är helt säker på, eller rocksnusk var det helt klart en underhållande bekantskap! Den kanske inte levererar några varaktiga problem att funderar över men faktum är att jag hade svårt att lägga ifrån mig den mellan kapitlen. KG verkar ha bemästrat konsten att göra så intressant som möjligt vid varje naturlig paus och det är aldrig så intressant som mellan kapitlen!

tisdag 12 juni 2012

Nyheter: Cornelis årsbok 1



Medborgare!

Som långvarig medlem i Cornelis Vreeswijk sällskapet är det med stor glädje jag idag emottar första årsboken från sällskapet. Nu är nämligen det kvartalsvis utgivna Cornelis-bladet ett minne blott. Visserligen hade det sin charm att få skriverier i brevlådan flera gånger om året men varaktigheten i boken är svårslagen och föredragen alla dar i veckan! Vill du bli medlem i detta ypperliga sällskap? Surfa in på Cornelis.se, scrolla ned en bit och följ instruktionerna!

fredag 1 juni 2012

Cornelis



Cornelis – Det här blir ingen recension i vanlig mening eftersom det här egentligen är en bok med lit blandat material om och av Cornelis Vreeswijk! Den innehåller lite prosa av Mäster själv och ett par dikter, men det som är mest intressant är de intervjuer av både Cornelis och hans syster till exempel. Att få tag i boken tror jag är tämligen omöjligt eftersom det på baksidan hävdas att det är en gåva till svenska folket från Ordfront förlag. Jag vet inte var jag fick tag i min men jag släpper inte denna dyrgrip, den saken är klar!

Nu är det ju ingen större tegelsten, cirka 100 sidor och jag läste ut den på en dag. Det är nog första gången det har hänt men är det intressant så är det! Hur som helst är det visserligen en gåva men egentligen kan man betrakta det som en reklamkupp från Ordfront som i slutet har några sidor där man beskriver trebandsutgivningen av Skrifter. Och det mesta som står är också förkortade versioner av det som finns i dessa fullständiga samlingar (även fast de inte är helt fullständiga har jag förstått).

Hur som helst var det intressant läsning och något lärde jag mig på kuppen också!

onsdag 23 maj 2012

Tahar Ben Jelloun – Islam: Svar på Dina Frågor




Översättning: Mats Löfgren
Utgiven av: Alfabeta Förlag
ISBN: 91-501-0319-9

Först av allt måste jag kommentera min oro att skriva om något som har med religion att göra. Det kan som bekant verkligen tas hus i helvete om man uttrycker sig fel eller helt enkelt blir missförstådd. Men eftersom jag egentligen inte har några åsikter om religionen som sådan utan bara den som skrivs i boken (och hur det skrivs) borde inte någon kunna ta illa upp av det här. Det är i alla fall min förhoppning!

I grund och botten är det här nog en barnbok men jag vill påstå att den även lämpar sig alldeles utmärkt för vuxna. Det är mycket lättfattligt skrivet och så objektivt att till och med den mest trångsynta människan på jorden faktiskt kan se bortom sina förutfattade meningar och läsa vad Tahar Ben Jelloum verkligen skriver. Han hävdar flertalet gånger att boken verkligen inte har ambitionen att omvända någon och det är helt klart när man läser den. Trots denna är den naturligtvis skriven ur en muslims synvinkel och även om författaren inte direkt klankar ned på någon annan religion så märks det var hemvisten finns.

Texten har formen av en dialog mellan ett barn och en vuxen och börjar 9/11 2001. Frågor ställs om vad som egentligen är islam, vad muslimerna egentligen står för och vilka regler och lagar det finns inom denna religion. Självklart är det en del jämförelser med både kristendomen och judendomen och det är väl ett bra sätt att skapa begripliga referenser på, åtminstone för de som har dessa religioner som sin hemvist.

Vi får faktiskt en ganska grundlig historielektion och även om jag inte är en man som klarar av att komma ihåg årtal och namn på viktiga personer finns det en hel del av den varan. Det talas också om olika inriktningar inom Islam och – hör och häpna – boken är faktiskt ganska kritisk mot stora delar av utövanden och tar avstånd från fanatism! Vad som verkligen är sant och vad som är (fel)tolkningar av koranens texter gås igenom på ett pedagogiskt och metodiskt sätt.

Den är mycket lättläst och tog mig inte särskilt många timmar att läsa igenom. Texten är ganska stor också så det finns egentligen ingen ursäkt för att inte förkovra sig med den här boken. Klarar jag det så är jag övertygad om att DU klarar det också. Ta chansen, den är faktiskt intressant!

måndag 21 maj 2012

Calamity Jane – Till Min Kära Dotter



Översättning: Marianne Ivarsson
Utgiven av Alftabeta Förlag
ISBN: 91-7712-123-6

Egentligen ser jag inte det här som en bok utan mera som en samling historiska dokument. Det handlar nämligen om brev som Calamity Jane skrev till sin dotter och som enligt boken skulle överlämnas till denne efter Janes död. Det på många sätt en dyster samling texter men ofta är de ändå hoppfulla inför framtiden. Jag tycker att man får en bild av Calamity Jane som inte riktigt stämmer överens med det man trodde att man visste om henne och det är nog lite av poängen med att ge ut texterna också gissar jag.

Det känns väldigt öppet och ärligt men trots detta tar Calamity Jane med sig hemligheter i graven. I sista brevet, skrivet i Juni 1902, är det en hemlighet hon vill berätta men vågar inte och konstaterar i stället att hon tar med sig den i graven. Detta fångar åtminstone mitt intresse! Vad är det för hemlighet som är så hemsk att hon inte törs skriva om den i de annars så utelämnande breven? Vi lär väl aldrig få veta det liksom vi aldrig för veta Einsteins sista ord eftersom han mumlade dem på tyska inför en sjuksköterska som inte kunde språket.

Om breven nådde dottern är jag osäker på, det finns inget i bokens förord som talar om detta. Jag hoppas dock att så är fallet för det är en mycket gripande berättelse hon ger. Det är inte direkt så att man stortjuter när man läder breven men visst finns det en klump i halsen många gånger. När man till exempel läser att hon ger bort sina sista femtio cent för att hennes vän ska få sig ett mål mat. Hon verkar också ha varit mycket sympatisk och tagit hand om både det ena och andra barnet medan hennes tankar hela tiden tyck vara hos dotter hon har varit tvungen att adoptera bort.

Vidare erkänner hon att hon har varit med och skapat ryktesbildningen om henne själv. Hon nämner inte direkt vad det är frågan om men hon påstår att hon inte alls är så nattsvart som det ryktas om henne.

Det märks att Calamity Jane hade svårt för att skriva och endast med stor möda har plitat ned breven. Sammanhangen kan skifta från en mening till nästa och det är väldigt enkla meningsbyggnationer. Hur mycket av originalbrevens utformning som har försvunnit i översättningen är förstås svårt att sia om men det känns som att det handlar om en mycket trogen översättning! Det är lättläst, till och med mycket lättläst och det tog mig inte särskilt lång tid att plöja igenom de omkring hundra sidorna boken består av. Det är förvisso en hel del bilder också, både på Jane själv och på hennes omgivning. Jag gillar det här och är glad att jag fick möjlighet att förkovra mig i detta människoöde. Och vem vet, kanske kommer jag att hitta flera dokument om denna mycket intressanta personlighet som femtio år före sin tid levde som hon hade lust med, svor som en borstbindare och klädde sig i manskläder!

söndag 20 maj 2012

Markis De Sade – Juliette Del 1&2



Översättning: Hans Johansson
Utgiven av: Vertigo Förlag
ISBN: 978-91-85000-62-3

Det är nu nästan ett halvår sedan jag recenserade de två sista delarna av den här romansviten, del5 och 6 om lastbarhetens fördelar. Det var en märklig upplevelse men som jag menade på redan då så väcktes definitivt intresset i och med detta att bekanta mig med början på historien också. Det är på sätt och vis en lika märklig upplevelse som består av oräkneliga perversioner men också av långa filosofiska monologer. Rent av väldigt långa faktiskt! Det är ibland resonemang som verkligen drivs in absurdum men eftersom jag är svag för den typen av argumentationer är det verkligen ingen nackdel.

Det som ger en klump magen är dock de mest perversa utsvävningarna som inte drar sig för varken fysisk misshandel mord. Det finns flera utläggningar på flera sidor åt gången vad som är njutbart och vad man bör ägna sitt liv åt och varför. Vi får lära oss att det är njutningen som är det viktiga, ingen annan betyder något och enbart egoismen är riktigt äkta. Allt annat existerar enbart för att vi ska dra nytta av det även om upphetsningen inte nödvändigtvis behöver vara sexuell. De Sade väjer inte undan för något och om det är något man kan tänka sig är bortom de oskrivna lagarna om vad man får skriva och fantisera om på det här sättet kan man vara säkert på att han exploaterar just det.

Att döda och misshandla de som egentligen står en närmast är det som enligt bokens huvudpersoner är det som ger de skönaste utlösningarna. Det är det som är det mest förbjudna som ger de största njutningarna men jag tycker att den gode Markisen talar emot sig själv en smula. Det är brottet som är passionen och lagarna förkastliga, men utan lagar finns det heller inget brott. Det finns inget sätt att bryta mot moralens regler om det inte vore för just dessa regler. Libertinerna i boken behöver verkligen regler för att kunna sätta sig över dem och bryta emot dem. Något som tycks mig märkligt är att det tycks finnas en oskriven regel libertiner emellan att inte förlusta sig på varandras olycka. Det borde enligt de filosofiska linjer som De Sade lägger fram vara en regel som skulle skänka mycket nöje för sig utövare eftersom förräderi är en mycket uppskattad synd.

Jag gillar språkbruket i boken som tycks vara mycket skickligt översatt av Hans Johansson. Men eftersom jag inte är bevandrad i originalspråket eller ens har sett boken på originalspråk kan jag naturligtvis inte avgöra det bortom minsta tvivel. Det är extremt mycket sodomi och jag räknar med att det är minst lika mycket i del 3 och 4. Det verkar vara något av De Sades visitkort men man måste ändå se bortom de ytliga sexuella beskrivningarna om man ska ha fullt utbyte av boken. Det finns också mycket filosofiska tankar att bearbeta långt efter att man har läst den. Och en sak är säker: den lämnar ingen oberörd!

måndag 16 april 2012

KG Johansson: De Drömmande Städerna – Donatello



KG Johansson: De Drömmande Städerna – Donatello
Utgiven av Recito Förlag
ISBN: 978-91-7517-118-0

Liksom jag beskrev i min recension av den här bokens första del så innehåller den två sektioner. Det beror helt enkelt på vilket håll man börja läsa ifrån och det är inte helt självklart vilken del som egentligen bör läsas först heller. Med facit i hand anser jag dock att jag gjort helt rätt som väntade med denna novellsamling tills efter jag var klar med den längre historien om London.

Men även om det handlar om noveller är det en tydlig röd tråd som löper genom historierna. Eller ja, så värst tydlig är den kanske inte till en början, men efter några noveller förstår man hur de bildar ett större sammanhang. Det refereras till händelser som hänt i några av de andra berättelserna även om det inte nödvändigtvis berättas enligt en linjär tidslinje. Personligen håller jag den här delen av boken som bra mycket bättre än den om London och då gillade jag ändå den också!

Miljöerna och språkbruket skulle många gånger vara hämtat ur en berättelse av HP Lovecraft. Det är beskrivningar utan att beskriva, onämnbara gestalter och så vidare. Det hamnar stilmässigt någonstans runt fantasygenren utan att för den delen handla om förlorade kungariken, drakar eller bortrövade prinssessor. Men miljöerna är från en svunnen tid eller åtminstone en alternativ verklighet. På tal om det så vävs också historien från London-delen samman med den här. Åtminstone går det att tolka så och ska man beskriva de stora linjerna så följer de samma andemening om huruvida man egentligen kan avgöra vad som är en simulerad verklighet eller inte.

Det finns en lätt erotisk doft över novellerna som under stundom ligger på gränsen mot pornografisk, med teman som självaste Markis De Sade skulle ha varit stolt över. Men gränsen passeras aldrig och även om temat kanske inte är direkt rumsrent är det beskrivet helt utan ekivoka glosor.

Det här är dock inte vetenskapligt berättat som i delen om London. Här handlar det, inte så mycket om religion i vanlig bemärkelse kanske, men det talas om ”de gamla” och liknande (det känns sannerligen Lovecraftinspirerat). Närvarande genom hela delen är också en tro på ett liv efter detta – kallat evigheten. Det finns sätt att ta sig dit men det verkar vara en fråga för de allra rikaste som verkligen har råd med det som krävs för att det ska lyckas.

Framåt slutet på novellsamlingen är det inte helt självklart var vi befinner oss. Det finns egentligen tre verkligheter att ta i beaktande. Den som berörs i London, den som till synes existerar i den här berättelserna och evigheten. Detta är ett fantastiskt spännande grepp. Vad är utgångspunkten? Vilka av de uppräknade världarna är fantasi? Existerar de rent av allihop? Är det i så fall parallellvärldar? Det finns många frågor att fundera på!

Jag gillar de filosofiska eller rent av ideologiska aspekterna på historien som är inbakad i den intressanta historien. Det känns seriöst och genomtänkt och jag ser fram emot vad KG kan hitta på nästa gång!

tisdag 20 mars 2012

KG Johansson: De Drömmande Städerna – London



KG Johansson: De Drömmande Städerna – London
Utgiven av Recito Förlag
ISBN: 978-91-7517-118-0

Min bekantskap med KG Johanssons författarskap sträcker sig till Chimärerna som Oddbooks gav ut för några månader sedan. Redan då kunde jag konstatera att jag trots detta hade flera publikationer av honom i mina hyllor, nämligen i from av gitarrinstruktioner. KG är nämligen professor i rockmusik och har skrivit ett flertal böcker på ämnet, instruktioner, musikteori, ackordsbildning etc. Men liksom Chimärerna är det här alltså frågan om något helt annat. Jag kanske bör tillägga att den här recensionen enbart berör den ena halvan av boken, den betitlad London och inget annat. Boken har nämligen en sektion till, som börjar från andra hållet om man vänder den uppochner. Ryggen är försedd med ett ambigram som gör att titeln förblir synlig oavsett vilken del man räknar vara den första av de två. Man bestämmer själv helt enkelt.

Handlingen utspelar sig i framtiden och det känns som att KG valt att verkligen utnyttja detta med de tekniska finesser som finns tillgängliga i bokens tid. Ändå är det inget som verkar långsökt eller osannolikt. Allting ligger precis på rätt sida om gränsen för vad som är realistiskt 50-100 framåt i tiden. Det är en hel del teknik som avfärdas och likaledes en hel del filosofiska tankebanor, främst om huruvida vi kan bevisa att vi lever i en verklighet eller om vi kan föra fram bevis som binder oss till att leva i en illusion eller simulering.


Världen är nämligen på väg att rämna och det enda hopp som finns är att simulera hela världens befolknings medvetande i gigantiska datorer uppskjuta med satelliter i rymden. Det som är på väg att hända är alltså en total världsomspännande katastrof där tre stora – rejält stora, fragment är på väg att träffa jorden från rymden. Det största av fragmenten är 600 kilometer stort så det är inga små saker vi pratar om. Men det är trots allt inte detta som är det mest intressanta, det är bara ett sätt för att få den övriga historien att fungera, den med filosofierna kring vad som egentligen är sant och inte. Vad är en illusion eller simulering och vad är det inte? Kan vi verkligen avgöra om vi lever i en simulerad verklighet eller inte? Enligt boken kan man i en perfekt simulering räkna med att någon kommer på hur man simulerar verkligheten och således skapar en simulering i en simulering och så vidare.

Likadant är det med de framtida datorer som krävs för att simulera hela mänskligheten i digital form. De är visserligen ”state of the art” och huvudpersonen är ofantligt rik, men de fungerar lite på samma sätt, de simulerar sig själva och blir starkare och mer kraftfulla och gör det exponentiellt för maximall effekt. Mycket av tiden utspelar sig i olika testsimuleringar och behandlar också olika möjliga scenarion beroende på oräkneliga faktorer.

Den var lite trög att komma in i för min egen del men när väl den initiala svårigheten hade släppt var det verkligen inga problem. Den blir mer och mer intressant ju längre fram man kommer och det beror inte bara på den förestående katastrofen även om man självklart vill veta hur det kommer att gå. Jag vill inte avslöja dessa avslutande detaljer men jag kan säga att det inte är helt självklart vad som händer och hur försöken med simuleringarna slutligen faller ut! Jag är mycket nöjd!

Fortsättning följer i: De Drömmande Städerna – Donatello.

fredag 24 februari 2012

Elisabeth Schönbeck: Äldst, yngst eller mittemellan




Elisabeth Schönbeck: Äldst, yngst eller mittemellan
Utgiven av: Månpocket
ISBN: 978-91-7232-200-4

Jag blev rekommenderad den här boken av min äldre syster som påstod sig ha fått en och annan tankeställare genom att läsa den och dessutom närvara vid en av Elisabeth Schönbecks föreläsningar. Efter att ha läst boken kan jag inte annat än att hålla med! Det finns hur mycket sanningar som helst i den här boken och den som inte känner igen far antingen med osanningen eller förnekar sitt innersta. Jag vill inte påstå att jag känner igen alla egenskaper som jag – som lillebror – ska ha, men det är en hel del och det handlar ju heller inte om en exakt vetenskap där allting är svart eller vitt. Det finns gråskalor och saker som påverkar oss bortom syskonskarans påtryckningar.

Det här är alltså en bok som upplyser om vilken påverkan vår plats i syskonskaran har på oss. Men också vilken påverkan våra föräldrars plats i sin syskonskara har på oss. Elisabeth förklarar på ett tydligt sätt vad som händer med oss och varför det händer. Nästan lite för tydligt ibland eftersom jag upplever att åtminstone andra halvan av boken är en enda lång upprepning och innötning av vad som redan har konstaterats. Nu är jag ju i och för sig, enligt bokens definitioner, en otålig lillebror. Men jag motstod i alla fall frestelsen att hoppa direkt till avsnittet som behandlade mig.

I början av boken konstaterar Elisabeth, ganska ironiskt enligt min tolkning, att det naturligtvis är så att boken inte stämmer in på läsaren utan mer på personer i dess omgivning. Och det är förstås sant att man lägger märke till detaljer efter att ha fått inblick i hur det hela fungerar enligt författaren. Jag kan konstatera att flera av mina vänner, arbetskamrater och släktingar stämmer inte på beskrivningar och även om jag vet att de är endabarn, äldstabarn eller yngstabarn hade jag kunnat räkna ut det med hjälp av denna nyförvärvade kunskap i alla fall.

Det är nog detta som har varit den här boken allra största behållning för mig. Inte så mycket självinsikt, även om det finns en hel del av den varan också, utan snarare att förstå min omvärld. Varför vissa personer agerar som de gör. En del är irriterande lillgamla medan andra lägger allt för stor vikt vid, enligt mig, triviala detaljer. Jag inser förstås att det är min lillebrorsroll som ligger till grund för mycket av mitt synsätt och att det inte är någon slump att jag flyttade ihop med en storasyster. Den här boken har lärt mig mycket! Jag rekommenderar den starkt till alla som ingår i en syskonskara eller som är enda barnet. Jag rekommenderar den också till alla föräldrar som känner att de vill ha lite extra koll på det här med syskonens inbördes status och verkligen vill förstå vad som händer.

Jag köpte den för 35 spänn på Adlibris och den är verkligen värd vartenda öre!