Tony Iommi – Iron Man: Min resa genom himmel och helvete med Black Sabbath

Översättning: Øyvind Vågen

Utgiven av Kalla Kulor Förlag

ISBN: 978-91-87049-09-5

Egentligen finns det två sätt jag skulle vilja inleda den här recensionen på men det går ju inte ni får helt enkelt hänga med genom båda. För det  första så blir resultatet av den här typen av biografier alltid den samma. Jag menar biografier över musiker som sträcker sig över flera decennier. Lusten att införskaffa varenda platta de har gjort för att skapa sig en ännu tydligare helhetsbild än vad biografin redan ger. Jag är absolut inte obekant med Black Sabbath, vare sig med Ozzy på sång eller Ronnie James Dio men det finns ändå plattor som jag verkligen inte har någon som helst koll på och som tas upp i boken. Det finns också andra sångare – Ian Gillan och Glenn Hughes som avverkas och jag har ingen koll på hur de låter just med Black Sabbath.

Men vänta! Det här är alltså inte en biografi om Black Sabbath utan om Tony Iommi, som väl vid det här laget visserligen är så synonym man kan vara med bandet. Boken behandlar tidig historia innan den tid då ens Black Sabbath fanns och den behandlar också den tid efter bandets historia. Man ska visserligen aldrig säga aldrig men Black Sabbath verkar numera har sällat sig till dem som bara existerar på grund av sina gamla meriter och åker runt och turnerar med klassiskt material. Kanske inte riktigt som Bill Haley and His Comets som fick spela Rock Around the Clock på minnesfestivaler till döddagar men åt det hållet i alla fall.

Det innebär inte att historien som berättas inte är intressant! Jag är personligen mindre intresserad av Iommis känsloliv, vilka fruar han har haft och hur skilsmässorna har gått till, men det avverkas likväl. Det som är intressant för mig är berättelserna om bandet Black Sabbath och för del delen hans egen musikaliska karriär. Man får förstås ta del av den tidigare historien där Iommi klämmer av sen ett par fingertoppar i en maskin och således har spelat med en typ av fingerborgar på fingrarna sedan dess. Snacka om att vara dedicerad och inte ge upp trots motgångarna. Jag måste säga att jag är grymt imponerad! Och det är förstås inte den enda motgången! Vi får ta del av en process som sträcker sig över fyrtio år och som till slut renderar i en stjärna på Walk of Fame i Birmingham och installation i rockens hall of fame!

En stor behållning är alla de practical jokes som beskrivs och som spelats än den ena än den andra. Iommi har allt som oftast legat bakom dem, åtminstone delvis, men han har också blivit utsatt ett antal gånger. En stor del handlar också om droger men även om det verkar ha gått åt kopiösa mängder kokain under vissa perioder är det aldrig beskrivet som något destruktivt. Inte uttalat i alla fall men läser man mellan raderna menar Iommi helt klart att det är skönt att äntligen vara fri från dem!

Boken skiljer sig lite från det mesta annat som jag läst i biografiväg. Oftast är det så att artisten själv inte riktigt har skrivit sin berättelse utan låtit någon annan göra det. Denna någon får kanske sitt namn på boken omslag och försättsblad men de stor bokstäverna tillfäller självklart stjärnan! Här känns det lite mer uppenbart att det är ett samarbete mellan skribenten och Iommi. Det står till och med att det är ”berättat för” och boken upplägg förstärker också. Den innehåller 90(!) kapitel som ibland är så korta som ett par sidor och ibland längre men de behandlar en enda händelse. Det är just detta som gör att jag får en ärlig känsla av historien.  Det känns verkligen som att Iommi har varit närvarande och berättat om olika händelser i karriären snarare än att någon annan gjort sina egna efterforskningar. Enbart positivt alltså!

Men jag kan helt enkelt inte låta bli att nämna korrekturläsningen. Framåt mitten är det så bedrövlig många fel att jag nästan blir lite irriterad. Det känns helt enkelt som att man har missat att gå igenom några sidor och slarvfel som ”sett” istället för ”sätt” och liknande dyker upp. Jag tror till och med att det vara något namn som var fel vid något tillfälle. Inget som borde påverka upplevelsen egentligen men jag är lite känslig på den punkten. Inte för att jag någonsin korrekturläser själv förstås…

Texten är också ganska liten, vilket gör att läsglasögon helt enkelt är oumbärliga vid min ålder. Detta är förstås heller inget som påverkar innehållet men det hade sannolikt gått fortare för mig att ta mig igenom boken om texten har varit tydligare och större. Men ska sanningen fram så hade jag också några lediga dager under min semester då jag inte läste något alls så allt ska man verkligen inte skylla på textstorleken.