Fredriks Lindström – Jordens Smartaste Ord

Utgiven av: Albert Bonniers Förlag

ISBN: 978-91-0-058036-8

Det här är helt klart en naturlig fortsättning på Fredrik Lindströms första språkbok Världens Dåligaste Språk och den fortsätter på i princip samma spår. Fredrik resonerar kring språket med knivskarp logik och det märks tydligt att han har kunskapen att utveckla de teorier boken framlägger. Det bor en språkforskare i honom och detta skulle man kunna säga utan att vara det minsta insatt i vad han tidigare gjort. Det märks på meningsbyggnationer och resonemang helt enkelt. Det är mycket utvecklingar från ordens tidigaste betydelse till vad de senare har kommit att betyda och det är dissekeringar av sammansatta ord för att nå pudelns kärna.

Fredrik Lindström

Men det är inte bara informativt, det är oerhört underhållande också. Jag kommer på mig själv med att skratta högt flera gånger av Lindströms resonemang och de slutledningar han gör. Inte för att de är löjeväckande utan snarare för att de besitter en hög halt briljans. Denna underhållningsfaktor gör också att det går förvånansvärt fort att ta sig igenom de drygt 250 sidorna boken består av. Man kan helt enkelt inte slita sig och det är inte förrän ögonlocken verkligen sluter sig på kvällen som man kan lägga ifrån sig den, det vill säga om man företrädesvis läser innan sömnen faller in.

Den fortsätter också lite på samma linje som den förra boken – Världens Dåligaste Språk, och konstaterar att det egentligen inte finns något som är rätt och fel men att det är att föredra om man kan bli förstådd. Språket utvecklas mest av de som ännu ej behärskar det till fullo (läs: barn) och det är stor skillnad på tidningssvenska och annat skrivet språk. Det berättas också en del om talspråk och man får sig en hel del historik till livs. Jag älskar helt enkelt boken!

Skulle man säga något negativt så skulle det vara att den faktiskt inte är riktigt lika underhållande hela vägen. Den första halvan eller två tredjedelarna är klart bäst och varför vet jag faktiskt inte. Kanske beror det på att Fredrik Lindström sedan kommer in på avdelningen ’fula ord’, ett intressant ämne utan tvekan, men när Lindström refererar till Magnus Ljung och Svordomsboken, som jag faktiskt har läst känns det inte lika originellt längre. Jag känner redan till resonemangen från Magnus Ljung och det blir lite av en upprepning för mig. Naturligtvis är även de andra delarna av boken hänvisningar till andra men det blir inte lika påtagligt som när man redan har läst vederbörande.

Men nu handlar det inte bara om språket faktiskt, det är också en bok om olika företeelser. Det är svårt att ge exempel på detta eftersom allt är skicklig hopvävt och svårt att dela från vartannat men jag kan säga att det avslutande kapitlet som tar upp varför det inte finns några Damer och Herrar längre sträcker sig långt bortom det språkliga. Eller också gör det inte det eftersom vår uppfattning av orden också speglar ordens betydelse. Det är en lång historian, läs boken så får du se!