KJ Larsson – Xlos Delden

Utgiven av: Wela Förlag

ISBN: 978-91-86081-71-3

Alltså, mer obegriplig titel får man väl leta efter? Jag älskar den! Det finns ingen anledning att ge några onödiga ledtrådar i bokens titel om vad vi ska få ta del av. Mer än att det är en hel okänd resa vi ger oss ut på förstås.

Att förklara bokens handling är faktiskt lite problematiskt. Den handlar om Xlos, som vid tilldelningen av kroppar fick en kontorsslav som han verkligen inte trivs med. Eller rättare sagt, han trivs inte med den fysiska existensen överhuvudtaget! Allt han vill är egentligen att ta sig tillbaka till Delden, platsen där allting började, platsen där inga fysiska kroppar behövs. Måste han trots allt stanna i en fysisk kropp vill han helst av allt bli en fisk som får simma i korallreven.

Allt härstammar alltså från en plats, eller dimension där kroppar inte existerar. Det är bara själar om vi ska uttrycka det enkelt, som tagit över kropparna på jorden för att deras ondskefulle ledare bestämde det. Man får säga att det är dystopiskt uttryckt men det är inte allt. Det är också fantastiskt surrealistiskt och bisarrt alltihop.

Ska sanningen fram så fann jag de första hundra sidorna, ungefär en tredjedel av boken innehåll, som oerhört lättläst och jag hungrade hela tiden efter mer fast jag egentligen inte orkade ta till mig mer. Beskrivningarna av hur världen fungerar var skrivna med en sådan cynism att de tilltalade mig. Skulle någon intaga föda så handlade det om utfodring. Hela tiden kunde man hitta sådana omskrivningar. Inga krusiduller, bara cynism deluxe!

Detta håller väl i och för sig i sig, men jag känner att fokus flyttas lite efter den inledande tredjedelen. Kanske är det för att man blir så van vid uttrycken men jag tror det är att det faktiskt börjar infinna sig en handling i boken också. Det är nämligen inte bara så att Xlo vill bli en fisk bland korallreven, han vill också finna sin själsfrände – Xmo, som han separerades ifrån vid tilldelningen av kroppar. Mycket av de resterande två tredjedelarna ägnas åt detta, dock inte utan att ironin avstannar i handling. Det är bara den språkliga cynismen som jag upplever förändrad.

Länge trodde jag att jag hade gåtans lösning i min hand. Snart kom jag fram till att jag hade helt fel, vilket föranledde mig att formulera en ny teori som sedermera också kunde vederläggas osv. om och om igen. Detta pågick till en punkt där jag trodde att historien faktiskt inte skulle få ett slut eller upplösning men jag måste upplysa om att så absolut inte är fallet! Faktum är att spänningen hålls intakt intill sista meningen! Och vilken mening sen, ren och skär briljans!