tisdag 14 januari 2014

Giorgio Faletti – Jag är Gud



Översättning: Johanns Hedenberg
Utgiven av: Bazar Förlag
ISBN: 9789170282119

Jag ska villigt erkänna att det var boken titel som fick mig tillräckligt intresserad för att välja den. Megalomanism är tämligen intressant och jag trodde att jag skulle kunna få mitt lystmäte tillgodosett med den här bokens påstående titel. Jag menar, vem vill vara Napoleon när man kan vara Gud?

Själv inledningen borgar för att det skulle kunna utvecklas åt rätt håll men snart inser man att det inte är frågan om några djuplodade analyser utan en ganska ordinär kriminalroman. Fast om den är ordinär eller inte kanske jag inte kan avgöra då det faktiskt är första gången jag ger mig på en sådan i den här bloggen. Jag minns i alla fall inte någon annan i skrivandets stund, om man inte räknar med Sir Arthur Conan Doyles skriverier om Sherlock Holmes. Där har jag åtminstone skrivit om En Studie i Rött och i min ungdom läste jag alla novellerna och romanerna.

Det hela börjar i alla fall med en mordfallsutredning som sedan får fler och större ringar på vattnet. Det visar sig vara mer komplicerat än vad man först hade kunnat ana och polisen som utreder fallet får oväntad hjälp av en journalist (som dock har en egen agenda och motiv för att utreda fallet). Persongalleriet funkar bra tycker jag. Det är inte så att jag ser varenda detalj av deras personer framför mig men det händer tillräckligt mycket utanför själva grundhandlingen för att det ska kännas som riktiga personer. Det finns helt klart substans och bakgrundhistoria att ta del av.

Men ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag att händelserna tar sig lite långsamt fram. Jag hade gärna sett ett något högre tempo. Jag hade också gärna sett att upplösningen var lite mer komplicerad än vad den till slut visar sig vara. Med det menar jag inte att jag kunde räkna ut vem mördare var långt i förväg, för den detaljen kändes oerhört dold in i det sista, utan bara att man kunde ha bjudit på en lite mer invecklad förklaring. Jag blev lite besviken över just detta men det är väl inget att hänga läpp över antar jag.

Berättelsen vara i drygt 400 sidor och då ingår det också lite tacksamhet framåt slutet. Författaren tackar de som gjort det möjligt att skriva boken etc. det vanliga dravlet skulle man kunna säga. Annars består boken av tre delar samt en prolog. Det jobbiga med den är att det ibland förekommer ganska långa passager med kursiv stil som ska föreställa tankar eller preteritum. Jag tyckte också till en början att meningsbyggnationerna var lite svåra att hänga med i. Detta berodde inte på några syftningstokigheter eller så, det kändes bara som att den målande prosan fick ett lite för stort utrymme jämfört med den egentliga berättelsen.


Med facit i hand är det dock inget jag ångrar att jag tog mig tid att läsa. Det är inte det bästa jag har läst men heller inte det sämsta. Det finns en oerhörd egenvinning i att utöka sin referensram med en kriminalroman men det är inte riktigt detsamma som att ta del av en fullfjädrad klassiker!