KG Johansson – Chimärerna

Utgiven av: Oddbooks
ISBN: 978-91-86713-05-8

Det tog ett tag innan jag kopplade vem KG Johansson var, Sveriges första professor i rockmusik, och att jag faktiskt hade ett par publikationer av honom i mina hyllor sedan tidigare. Det här är dock första gången det handlar om någon form av skönlitterärt verk, då de andra är rena instruktionsböcker för gitarrspelande!

Här handlar det istället om en roman i science fiction genren får man väl säga. Jag tycker det är svårt att kategoribestämma sådant när det gäller litteratur. Det handlar onekligen om övernaturliga fenomen eller liknande. Men samtidigt är bokens titel helt klockrent, Chimärerna, för det är precis det som det handlar om – hjärnspöken!

Boken är uppdelad i tre delar, eller till och med fyra om man ska vara lite extra noga. Det är förstås en tolkningsfråga om man väljer att kalla bokens epilog för en alldeles egen del, men jag tycker nog att man kan göra det. Den hänger visserligen ihop med den tredje på ett intimt sätt men utspelar sig lite senare.

Jag gillar det här upplägget med olika delar som utspelar sig i olika tidsepoker, första delen tar sin början under första halvan av sextiotalet och använder historiska händelser som bas. Författaren har på ett mycket skickligt sätt vävt in verkliga händelser med hur saker kunde ha gått. Är man inte på sin vakt eller kan sin historia kan man mycket väl tro att mycket mer är sant än vad som verkligen är sant!

Hur som helst tar vår historia sin början här. Det är skrivet på ett ganska konventionellt sätt. En historia där huvudpersonen konfronteras med chimärerna och där de senare delarna också har sin grund. Efterföljande delar skulle inte kunna fungera utan delen före så att säga. För även om det ytligt sett tycks vara en helt ny berättelse när man i andra delen hoppat fram till åttiotalet och KG Johansson berättar genom att visa oss en dagbok finns det referenser mellan historierna som ger en helhet. De är kanske inte alltid helt lätta att upptäcka och man får fundera själv en hel del på vem som är vem och hur det hänger ihop.

Dessa två delar tar upp ungefär halva boken. Den sista (eller nästsista) delen är således den överlägsen längsta. Den är också svårast att knyta ihop med de två första och man får kanske mera tänka sig ett sammanhang sammanhållet med tema än med exakt handling. Språkbruket fortsätter vara lysande och, åtminstone framåt slutet, så fragmenterat att det ger illusionen av ett mycket förvirrat och förvridet sinne.

I denna tredje del är också olika filosofier markant förekommande. Jag vill inte påstå att jag är särskilt påläst när det gäller sådana, åtminstone inte när det gäller att identifiera dem med namn, men att det skulle existera flera olika parallella universum eller multiversum som det heter i boken känner jag till att jag har hört en del om. Det verkar också vara en hel del nihilism, även om just den termen aldrig används och en del egocentriska tankar också. Att det bara är jaget som finns, inget annat.

Den är från början lite seg att komma igång med och även om jag verkligen gillar denna tredelade berättelsen så innebär det också att man måste börja om tre gånger, man har tre berättelser som måste sätta sig med några sidor innan de blir riktigt intressanta. Alla har dock det gemensamt att man är tvungen att bläddra några sidor till när man väl har börjat!

Eric Schüldt och Jonas Andersson - Framtiden

Ivrigförlag

ISBN: 978-9-197784-91-7

Av: LindaWahlund

Eric Schüldts och Jonas Andersson tar med läsaren på en resa från Egyptens pyramider genom historien fram till Gutenbergs dagar. Den historiska resan är fascinerande i sin detaljrikedom och skapar en tidslinje från Cheopspyramidens tillkomst till nutid.

Detta är en bok med ambitioner, en önskan om att förmedla ett budskap. Eric Schüldt skriver själv i förordet att ”Tillsammans har vi skapat vår berättelse. Sida vid sida har vi byggt vår historia om en värld besatt av expansion. Det som från början var en lättsam betraktelse över digitaliseringens möjligheter har blivit en skönlitterär dystopi med essäistiska inslag, där vi med hjälp av ett närmast mytologiskt språk försöker visa vad som håller på att hända runt omkring oss.”[1]

Detta är ord som förpliktigar och författarparet gör ett gott försök att analysera detta komplexa område. Tanken och drömmen om att digitaliseringen skulle befria oss, ge oss mer kvalitet i våra hetsiga liv skulle visa sig vara en utopi. Istället har den ökade digitaliseringen inneburit att klyftorna i samhället har ökat, de som är uppkopplade kontra de som inte är det, samt har den allt mer accelererande informationstakten skapat ett stressmoment som dagens människa har allt svårare att värja sig mot. Kvantitet ställs mot kvalitet när hastigheten i informationsflödet kräver ständiga uppdateringar. Detta är svårgripbara frågor som vi troligtvis kommer att läsa mer om i framtiden.

---

[1]Eric Schüldt, Jonas Andersson, Framtiden, Ivrig Förlag, 2011, sida 9

Carolina Gynning – Ego Woman

Utgiven av: Norstedts
ISBN: 978-91-1-302730-2

Det här är väl en naturlig utveckling av Gynnings förra bok – Ego Girl, egentligen. Om inte så antyder ju även titeln detta. Det handlar helt enkelt om livet efter Big Brother. Mycket fokus går till TV-karriären och det är väl inte märkligt alls. Den är också skriven på ett lite annorlunda sätt, det är mer uppdelat i kapitel efter ämnen och det flyter inte lika bra som den förra boken. Varje kapitel inleds också med en allegori på en sida eller två. Jag gillar inte detta grepp egentligen, jag tycker det känns lite för pretentiöst och inte lika ärligt som förra gången. Det är också en hel del hänvisningar till andra, forskningsresultat och teorier om än det ena, än det andra.

Detta gör att det tar mycket längre tid att ta sig igenom denna än Ego Girl. Det tycker jag är lite synd eftersom jag finner Carolinas historier intressanta egentligen. Hon verkar ha en aldrig sinande källa att hämta sina historier från. Således har hon sannolikt haft ett väldigt innehållsrikt liv. Mer än i föregångaren handlar det om det offentliga livet i pressen och mindre om blixtförälskelser i ”farliga” killar.

För att bättra på den negativa kritiken avslutas boken med några sidor frågor, troligen ställda via hennes blogg eller liknande och det känns lite fantasilöst. Det finns också några sidor där andra bloggare tycker till om Gynnings person och det kan väl sägas samma sak om detta. Skriver man en bok, oavsett om man använder en spökskrivare eller inte, kan man väl åtminstone skriva den själv? Nej, den här var inte lika bra som Ego Girl!

Carolina Gynning – Ego Girl

Utgiven av: Norstedts

ISBN: 978-91-7263-730-6

Det verkar som om nästan varenda människa har en åsikt om Carolina Gynning. Alla vet hur hon är, hur hon tänker och hur jobbig och korkad hon är. Eller så är det precis tvärtom, att man fascineras av henne och tycker hon gör sin egen grej utan att bry sig så mycket om vad andra tycker. Personligen har jag oftast sällat mig till den senare skaran även om jag inte direkt brytt mig om att ta reda på särskilt mycket om henne. Det är väl min förbannade skyldighet att reda på fakta om de kändisar, eller vilka människor som helst egentligen, som jag tycker något om för att kunna bilda mig en uppfattning. Att enbart använda mina egna förutfattade meningar för ändamålet känns inte riktigt rättvist, men det är jag det.

Hur som helst så kan jag väl inte sticka under stol med att jag verkligen inte hade någon vision av att hon skulle vara någon briljant författare. Och faktum är att jag inte direkt hade någon koll på vad Ego Girl var för slags bok heller. Att det var memoarer av något slag blev dock genast uppenbart. Det är skrivet på ett väldigt lätt språk som gör det lätt att läsa och det är faktiskt ganska intressanta upplevelser hon bjuder på. Boken är förvisso lite ojämn då vissa avsnitt är klart intressantare än andra. Framförallt är det hennes tidigaste liv som framstår som mest intressant. Jag vet inte om detta beror på melankolin i de minnena, för det verkar inte alltid ha gått som på räls för Carolina Gynning precis. Hon har haft en uppväxt som alla oss andra och berättar ganska naket om den tycker jag.

Och på tal om naket och sexskandaler så går det väl helt enkelt inte att komma runt Big Brother och hennes vinst av den dokusåpan 2004. Hon återkommer också ofta till denna tid framför kamerorna själv i sin berättelse och ser det som någon slags rening. Hon bli fri från droger och ett destruktivt liv i huset och det är väl en ganska god anledning att stänga in sig över hundra dagar i ett hus utan att ha kontakt med omvärlden?

En annan sak som genomsyrar boken är alla hennes romanser, hon känns lätt upprepande när hon beskriver hur hon har blivit blixtförälskad i än den ena än den andra killen. Hon skäms inte för att hon framstår som lätt på foten och verkar ha en öppen syn på sex. Ja, det är väl en fri värld tycker jag och det sista vi behöver är väl att låsa fast oss vid könsroller och gamla fördomar om kyskhet tycker jag. Jag håller med henne fullt ut om att man ska leva livet som man vill leva det och det finns inget i boken som tyder på att Carolina inte skulle leva som hon lär. Hon framstår som är mycket ärlig och rakryggad person som inte skäms för sina åsikter även när de råkar vara kontroversiella. Det är också uppenbart att hon inte står ut med at lugna ner sig och syssla med bara en sak för resten av livet. Det är målningar, modellarbete och slutligen någon liten kommentar om författarskapet till boken. Programledarroller omnämns inte alls men det kommer kanske i hennes andra bok – Ego Woman?

Klas Gustafson – Ett Bluesliv

Utgiven av: Leopard Förlag
ISBN: 978-91-7343-199-6

Jag brukar räkna mig som ett stort fan av Cornelis Vreeswijk. Det finns en hel del kunskap och information om honom i min biologiska hårddisk, men trots detta blir jag ibland förvånad och känner mig ovetande när jag läser den här boken. Det är detaljerat berättat ändå från Cornelis födelse nästan och fram till hans död 1987. Det är mycket lättläst och då menar jag framförallt att det är oerhört intressant. Men det är klart är människan det handlar om intressant, ja då blir det väl intressant på automatik kanske?

                                       

Självklart spelar sättet det är skrivet på in i bilden också. Jag gillar att många rubriker på de mycket korta kapitlen bär kända strofer eller titlar från sånger och dikter. Man känner liksom att Cornelis är med och inte bara att det handlar om honom. Boken är förstås skriven efter hans död men det klargörs tydligt att ett arbete med memoarer påbörjas av Cornelis själv redan före hans bortgång.

Vidare berättas historien med mycket kopplingar mellan visor och dikter kontra verkligheten. Det är förbluffande många sammanträffanden, nästan så många att man ibland funderar över om det är lite överanalyserat. Vill man hitta likheter i ett så rikt sång- och diktarkiv så kommer man också att göra det kans man tycka. Det gör det inte mindre intressant naturligtvis och jag var fullständigt fascinerad över levnadsödet som beskrivs. Det är extremt mycket ångest och problem inblandat. Att Cornelis var en patologiskt svartsjuk person kände jag till men inte riktigt på vilket sätt detta kunde ta sig uttryck. Jag blev minst sagt chockad över några sanningar angående detta ämne.

Det är alltså en bok som i stor utsträckning läser sig själv. Jag kom på mig själv flera gånger med att ha svårt för att lägga ifrån mig den och bättre betyg än så vet jag inte om jag kan ge. Jag är definitivt ingen van läsare och särskilt snabbt läser jag inte heller. De här 400 sidorna tog mig kanske två veckor och det känner jag mig nöjd med. Jag skulle rekommendera den till alla som vill ta del av det liv som Sveriges kanske största poet faktiskt levde! Jag ser det som en inkörsport till något större och mer komplext och det vore väl fanken om den inte skulle bana väg, åtminstone för undertecknad, att få några fler böcker i ämnet lästa. Oscar Hedlunds Cornelis och trebandsutgivningen Skrifter står redan i hyllan, framsnokas skall också Bengt Sändhs Cornelis i mitt minne.

Fantastiskt intressant läsning!