Lars Görling – 491

Utgiven av: Albert Bonniers Förlag

ISBN: Saknas

Egentligen visste jag ingenting om den här boken mer än att den ska ha orsakat rabalder när den kom på 60-talet. Fast det kan å andra sidan vara den filmatiserade versionen jag tänker på. Hur som helst blev jag till en början förvånad över språkbruket. Jag som, på senare tid, har läst en del översättningar av franska böcker, från början skrivna för ett par hundra år sedan, är van vid en annan typ av språkbruk. Det här kändes lite barnsligare helt enkelt. Inte lika mustigt kan man säga. Men det har å andra sidan sin förklaring. Snabbt insåg jag att det sätt som boken berättas är helt perfekt för ändamålet. Huvudpersonen är en ungdomsbrottsling, eller i alla fall bråkstake som hamnar på ett center med andra i hans situation. Språket är på pricken som jag tänker mig ungdomsspråket bland den typen av människor på 50-talet när boken utspelas.

Jag fick lära mig att bokens titel har något bibliskt över sig då det tydligen finns något i denna böckernas bok som säger att man inte ska förlåta sju gånger sju gånger utan sjuttio gånger sju gånger! Det blir en jäkla massa gånger men ändå inte riktigt lika många som bokens titel, något är alltså oförlåtligt enligt författaren! Vägen går käpprakt utför även om den ibland tar sig lite omvägar. Ju längre man kommer i texten desto värre blir det som försiggår kan man säga. Man slås av påhittigheten i ”hyssen” och av den ständigt eskalerande fientligheten mot samhälleliga värderingar. Det finns en klockren terminologi över slanguttryck som passar väl in i helheten.

Ju längre man kommer in i historien desto intressantare blir den. Man är helt enkelt intresserad av hur det kommer att gå med Nisse, som är huvudpersonen, Pyret, Egon, och alla de andra som bor på boendet. Den riktiga sensmoralen vet jag inte riktigt om jag kan sätta fingret på, om det är det där sista oförlåtliga. Och i så fall vem som inte förlåter vem. Det känns som att samhället har betydligt lättare för att förlåta än vad ungdomsbrottslingarna har sinsemellan. Det finns helt enkelt oskrivna lagar man inte får bryta, tjuvarnas heder.

Boken är kapitelindelad men det finns inga siffror som indikerar dem och det är också ganska långa delar innan det blir naturligt stop. Detta ökar trovärdigheten för berättelsen som alltså är berättad av en av ungdomsbrottslingarna i preteritum. Det är också en historia som egentligen inte tar sig ett slut utan fortsätter även efter att boken är slut. Med det menar jag att det inte finns någon egentlig slutpoäng eller slutplädering. Boken slutar lika plötsligt som den började, det är helt enkelt en ögonblicksbild över händelserna som Nisse uppfattade dem just då. Detaljskärpan är stor men prosan är inte vidare poetisk, som sig bör alltså!

Det tog mig ett tag innan jag riktigt kom in i boken men när jag väl hade fastnat var det inga problem att hålla intresset uppe. Den här utgåvan innehåller inga förkortade sammandrag och har ungefär 260 sidor mellan pärmarna. Eftersom språket är lite tidstypiskt är det ibland lite jobbigt att få flyt i det men på det hela taget är jag nöjd med min investering! Det är trots allt ett stycke klassisk kultkultur och väl värt att stoltsera i hyllan med!