Love Kölle – Galtmannen

Utgiven av: Sigill Förlag

ISBN: 978-91-980831-0-1

Vid första anblicken är Galtmannen in onekligen en framtidsdystopisk roman. Men efter att ha läst den från pärm till pärm står det också klart att författaren hade något att säga med boken. Teorin att vi behöver våldet som finns omkring oss bli tydlig, i synnerhet eftersom författaren också nämner det i efterordet till boken. Och ju fler sidor man bläddrar desto skarpare blir samhällskritiken.

Den börjar lite smått med att befästa vilken tid och plats vi befinner oss i. Det är en hel del sex och eftersom man har lagt in en värld av mer eller mindre robotliknande sexslavar i handlingen kan man ta ut svängarna totalt. Det finns inget som håller tillbaka eftersom det handlar om cyborgs egentligen. Inte kan man väl begå några moraliska klavertramp emot dessa varelser, som är konstgjorda och inte ens lever? I bokens värld är de visserligen inte utan känslor och ”stänger ned” om man behandlar dem för sadistiskt. Det är för övrigt huvudpersonens uppgift att ”laga” dessa. Det vill säga, förse de utbrända knulldockorna med nya uppgifter, radera de hemskaste upplevelserna från deras minnesbank.

Love Kölle har lyckats utmärkt med att ge en kropp och själ åt huvudpersonen. Alla andra också för den delen men boken berättas ur första persons synvinkel och i jag form. Det är viktigt att vi har bilden fullständigt klar för oss med vad det är vi ska sympatisera med. Eller om det nu inte är sympati det är frågan om. För min egen del kan jag onekligen känna igen mig!

Huvudpersonen – Wolfgang – får en dag nog av allt och börjar planera att förstöra världen. Han begår några riktigt grova och depraverade mord som genast hamnar på löpsedlarna och som flitigt visas i nyhetssändningarna i TV. Detta är det värld vi enligt författaren behöver! Vi ryggar kanske tillbaka men vi står likväl där snällt och tar emot nästa gång det händer något bedrövligt i världen. Jag tror faktiskt han har rätt, vi kan helt enkelt inte blicka bort från det otäcka. Gjorde vi det skulle vi heller inte kunna uppskatta allt det sköna som finns i världen.

Nu vet jag inte om det är fallet i just den här berättelsen, för det mesta är rätt nattsvart faktiskt. Men vi ska också komma ihåg att berättelsen berättas utifrån en persons perspektiv. Det mesta av tiden i alla fall.

När jag trodde att jag hade ett antal sidor kvar av berättelsen tar den ganska abrupt slut. Författaren skriver ett efterord om vad han egentligen hade för avsikt med boken och sen är det slut… Fast inte riktigt. Efter följer något så ovanligt – för en bok – som extramaterial! Detta består i några fragment som skulle kunnat inkorporerats i själva berättelsen om man hade önskat. Varför man har valt att lägga dem lite utanför vet jag inte. De är fyra till antalet och får väl, eftersom de ligger utanför, betraktas som fristående noveller. Men med klar anknytning till bokens övriga innehåll.

Jag gillar den! Jag hade gärna sett att man hade svävat ut lite mer när det gäller våldet. Boken är klart välskriven och jag gillar språkbruket som känns påläst och expressivt. Jag får känslan av att det inte är en bok skriven av en författare utan av den huvudperson som står som berättare. I alla fall ända tills jag har läst de avslutande novellerna. De är skrivna i ungefär samma struktur vilket inte borde vara fallet om huvudpersonen i huvudberättelsen var unik i sitt sätt att beskriva situationerna. Men det där är en petitess.