Ulla Bolinder – Trauma

Utgiven av: Förlaget Orda

ISBN:978-91-7553-969-0

Den här boken liknar inget annat jag har läst förut. Berättelsen är uppdelad i ganska många små fragment som alla spelar sin viktiga roll för händelseförloppet. Inget sker heller direkt utan allt berättande är indirekt. Det är nämligen en deckare, eller kriminalroman, som använder sig av ett helt annat grepp. Den berättar sin historia genom att låta oss ta del av polisförhör och liknande.

Det är en mängd olika personer som får komma till tals på det sättet. Lite för många för att jag ska kunna hålla reda på dem alla, men man får helt enkelt sålla och sortera bort det man inte tycker verkar nödvändigt att hålla reda på just då. Detta innebär också att språket förändras allt eftersom nya personer berättar om händelser som varit viktiga för dem. Händelser som kan, men inte nödvändigtvis, har samband med det mord som boken fokuserar på.

Man hittar en sjuttonårig flicka i ett dike och låter sedan berättelse efter berättelse, förhör efter förhör, gå igenom allt som kan tänkas vara av intresse för utredningen. Det ger ett mycket realistiskt intryck och jag kan mycket väl tänka mig att riktiga fall ser ut på det här sättet. Det är många pusselbitar som ska läggas på plats!

Man kan säga att stilen har två delar. Först hade jag lite svårt för att komma in i den. Det var svårt att hålla isär personerna. Jag visste inte vilka som var viktiga och vilka som bara var ”utfyllnad” i berättelsen. Allt eftersom förändras dock det där och om man från början hade svårt för att ta tag i läsandet blev det precis tvärtom på slutet. Då var det svårt att lägga ifrån sig boken. Framförallt gillade jag delarna när det var barn som intervjuades av förhörsledaren. Det kändes så på pricken realistiskt att barn skulle svara på det sättet som det gestaltas i boken.

Eftersom det är en deckare, en kriminalroman, är det naturligtvis till syvende och sist av vikt att vi får en upplösning på fallet. Jag kan glatt meddela att det ända fram till de sista sidorna är oklart vad som egentligen har hänt.

Gillis Herlitz – Socialgrammatik

Utgiven av: Uppsala Publishing House

ISBN: 978-91-7005-342-9

Allt eftersom åren går inser jag mer och mer att det där att umgås med andra människor inte är så lätt. I mitt fall är det förstås snarast enklare numera än det var förr men det beror å andra sidan till stor del på att jag har ökat min medvetenhet, till exempel genom böcker som den här.

För de flesta kanske det är oerhört torr läsning att ge sig på något sånt här från pärm till pärm men jag fann den oerhört lättsmält. Jag gillade verkligen Gillis Herlitz retorik! Det blir oerhört lätt att förstå vad han menar och det är lite av hela saken med en sådan här bok. Det finns tabeller och överkådliga förklaringar av dem. Styckena är oftast kort och beskriver det som diskuteras under dem mycket bra.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska orda om mer. Det här en bok som kanske inte lär ut hur man umgås med folk – även om det ingår i undertiteln, men den kan i alla fall väcka tankar och funderingar. Har du, liksom jag, problem med sociala interaktioner tycker jag du ska läsa denna, det kan ge dig värdefulla insikter till din vardag!

Sir Arthur Conan Doyle – Den Leende Vännen och andra historier

Översättning: Love Kölle

Utgiven av: Sigill Förlag

ISBN: 978-91-980831-5-6

Personligen så förknippar jag Conan Doyle enbart med berättelserna om mästerdetektiven Sherlock Holmes men givetvis är jag medveten om att han skrev annat också. Dock har jag inte läst något av det förrän nu. Sigill Förlag gör nämligen en kulturgärning och ger ut några av dessa berättelser i en liten pocketbok.

På runt hundra sidor innehåller boken allt som allt fem berättelser. Man känner helt klart igen sig från Sherlock Holmes berättelserna, det är inget häpnadsväckande men klart underhållande läsning. Det sköna är att eftersom berättelserna är så pass korta kan man läsa en hel berättelse från början till slut om man bara har några minuter över.

Sherlock Holmes är som sagt inte med, men skulle kunnat vara det åtminstone i ett par historier. Det är lite mystik och vid något tillfälle kom jag att tänka på den gamla serien Twilight Zones tvistade slut. Det är ett grepp som jag gillar starkt. Jag gillar också berättelsen Det som ligger begravt som andas Edgar Allan Poe. Det var i alla fall vad jag tänkte på när jag läste den. Exakt hur jag jämför vill jag inte gå in på för att inte förstöra nöjet för läsaren.

Boken kanske är en bagatell i litteraturflödet men jag tycker ändå att den bör uppmärksammas av den som finner små mystiska historier underhållande. Jag gillade den men det är svårt att skriva speciellt utförligt om den. Dels för att det handlar om en novellsamling men också för att det är så pass sparsamt med noveller mellan pärmarna. Temat är mystik men det är svårt att specificera ytterligare. Mer än vad jag redan har gjort i alla fall.

Åke Lasson – Blicken

Utgiven av: Columbi Publishing

ISBN:978-91-979472-8-2

Fan så bra!

Egentligen skulle jag väl inte behöva skriva mer än så men eftersom jag tycker om att lägga ut texten lite mer ska jag beskriva lite tydligare vad jag menar. Det är en historia som skildrar Rickard, eller Rickardo som han egentligen heter. Han tycker inte om sitt italienska namn nämnvärt och föredrar den svenska varianten. Han är kirurg och han nyligen flyttat från ett litet sjukhus till ett betydligt större, för att kunna bedriva forskning. Inledningsvis berättar han om sina svårigheter med döende patienter, eller rättare sagt problemet att meddela dem om att de inte har lång tid kvar och att det i bästa fall är frågan om palliativ vård.

Han beskriver ögonen, de ögon som inte kan lämna honom. Det är ögonen från patienter, levnadsglada sådana, som inte har någon chans till operation. Patienterna som inte kan bli friska, varken av en operation eller med cellgifter. Cancer är bokens röda tråd och i många av de beskrivande fallen är cellgifter bara ett sätt att fördröja vad som ändå kommer att ske.

Åke Lasson

Det märks att Åka Lasson, som har arbetat som kirurg i 35 år, vet vad han skriver om. Det är inte bara sjukhusjargong och medicinska termer, det finns en närvaro i berättelsen som nästan får mig att tro att han har hämtat mycket av inspiration till berättelsen från sina egna erfarenheter. Det vore väl förresten inte så märkligt. Om man har arbetat som kirurg i 35 år lär man har stött på döden och obotliga patienter någon gång under sitt yrkesverksamma liv.

Redan i inledningskapitlet, faktiskt efter bara några sidor, var jag helt fast. Jag kunde knappt lägga ifrån mig boken även om jag var tvungen. Min nattsömn rubbades eftersom jag helt enkelt var tvungen att få reda på mer, bara ett kapitel till – typ.

Efterhand bygger Åke upp karaktären Rickard till något mycket mer än bara kirurgen som jagas av de obotligas blickar. Han blir en levande figur som cyklar Vättern runt, får barn, åker på utbildning och utvecklas både som kirurg och människa. Han får relationer på arbetet som från början verkade vara något helt annat och emellan varven bjuder Åke oss också på en del filosofi. Vid något tillfälle talas det till exempel om skillnaden mellan att arbeta som kirurg eller att vara kirurg. Det där går så klart att översätt till vilken yrkeskategori som helst. Det är skillnad på inställningen till arbetet helt enkelt – och en skillnad på den personliga integriteten också skulle jag vilja säga.

Boken är på knappt 270 sidor men det kändes inte som det. Det var oerhört lätt att läsa den men så är ämnet mycket intressant också! Det var känslosamt att ta del av de tragiska livsöden som inleder boken. Det känns nästan som att man vore där, bredvid Rickard, när han berättar för oss. Det är en otrolig skärpa i beskrivandet. Jag gillar den skarpt och rekommenderar den kollosalt mycket!

Stephen King – Varsel (The Shining)

Översatt av: Bo G. A. Ericsson

Utgiven av: Legenda

ISBN:91-582-0496-2

Min tidigare bekantskap med Stephen King är ganska sparsam, åtminstone när det gäller litterära förlagor. Filmerna som är baserade på hans verk har jag dock sett många av, däribland filmen från 1980 och miniserien från 1997, som är baserad på den här boken. Eftersom folk ständigt har ett behov av att jämföra böcker med filmer tänkte jag inte vara sämre. I det här fallet är det dessutom så att så gott som alla anser att filmen inte är trogen boken, att Stanley Kubrick har ändrat för mycket i berättelsen. I flera år har jag därför haft för avsikt att göra en jämförelse av de tre versionerna av historien. Nu tar jag första steget med boken.

Det första som slår mig är inte hur annorlunda historien är, jag känner igen mig ganska snabbt faktiskt. Snarare reagerar jag för hur annorlunda det känns att läsa Stephen King jämfört med att se filmatiseringarna. Upprepade gånger har jag hävdat att det finns ett återkommande problem i nästan alla filmatiseringarna, i alla fall de av övernaturligt natur. Det brukar vara tämligen intressanta uppbyggnader som sedan spricker i ointresse ju närmare finalen man kommer. Det är bara uppbyggnaden som är intressant, upplösningen fungerar sällan.

Men här är det tvärt om! De första hundrafemtio sidorna eller så var en plåga att ta sig igenom. När det väl börjar hända något blir det genast mycket bättre och framåt slutet kan jag knappt lägga ifrån mig boken. Jag vill inte påstå att jag gillar Stephen Kings sätt att skriva. Det är på tok för långrandigt för mig smak. I alla fall i själva uppbyggandet. Visserligen målar han upp miljöerna på ett tydligt sätt men det är på tok för mycket onödig text. Dessutom är styckena ofta alldeles för långa. Det blir bara svårläst.

Nu ska det dock sägas att jag har läst en översättning och inte har koll på hur det verkligen ligger till på originalspråk. Jag kan tänka mig att det är ett liknande språkbruk. Däremot har jag problem med själva översättningen. Jag reagerade för en massa saker men främst på att översättaren envisas med att skriva ”dollars”. Det kan såklart finnas en poäng med detta om det finns ett liknande ”tick” på originalspråket med det stör mig i alla fall.

Jag har inte för avsikt att göra några jämförelser i den här texten utan nöjer mig med att konstatera att det är en gedigen spökhistoria. Hotellet Overlock är levande och tar familjen Torrance i besittning, i synnerhet Pappan Jack. Han är där i egenskap av fastighetsskötare under vintern men kanske blir abstinensen efter alkohol för stor för honom. Sonen Danny har ”strålningen” (The Shining) och kan se och höra sånt som har existerat för länge sedan, eller det som inte har hänt än. Han är mycket mottaglig för hotellets krafter liksom hans pappa fast på ett annat sätt. Han är 6 år och förstår inte vuxenvärlden men samtidigt har han en djupare inblick än någon annan.

Nåväl. Allt eftersom historien fortskrider desto våldsammare blir historien. De sista kapitlen är en riktig mardrömshistoria. Det är 500 sidor text, varav jag tycker man kunde ha kortat en hel del. Men till slut får man ändå lön för mödan. Nu ska jag se om filmen och miniserien…