Göran Andreasson – Jagmigmitt.com

Utgiven av: Mammaskeppet

ISBN: 978-91-87507-44-1

I förordet talar Göran Andreasson om att han har samlat texterna i boken från sin sajt jagmigmitt.com. Det är alltså brevskrivare som skrivit till sajten och berättat sina historier som han sedan har samlat. Vidare påstår han att han har samlat de som på något sätt har påverkat honom och det är väl isig en bra ambition! Huruvida det verkligen finns en hemsida och några brevskrivare kan man fundera över. I mitt huvud får jag inte riktigt till det. Jag tycker mer det känns som en novellsamling där illusionen att det skulle vara olika författare som har skrivit de olika berättelserna är tydlig. Det vill säga att jag inte tycker att det är så pass stor språklig skillnad mellan dem att det är ställt bortom allt tvivel att det är olika brevskrivare det verkligen handlar om. Dessutom är det samma typ av felaktigt utsatt kommatering och särskrivning i flera av texterna. Det kanske främst är ett sättningsfel i och för sig men ändå något som gör att jag håller det för sannolikt att det är en och samma upphovsman bakom alla berättelserna.

Visserligen finns det lite olika sätt att behandla historierna på. De är skrivna ur lite olika perspektiv. Vissa mer talspråkiga och vissa rent av nästan på dialekt, eller åtminstone med fokus på ett talfel som en av karaktärerna i berättelsen lidet av. Hon kan nämligen inte säga bokstaven ”R”. Det blir lite svårt att läsa det när alla ”R” är utbytta på ”J” och talspråket dessutom är synnerligen närvarande. Som om inte det vore nog är det till och med så att det förekommer en del engelska i just denna berättelse.

Boken är ungefär 340 sidor lång och innehåller 18 berättelser om jag räknar rätt. Krasst räknat skulle detta innebära ett genomsnitt på nästan 19 sidor per berättelse men så statiskt är det förstås inte. Några av dem har nog ungefär den längden medan ett par at riktigt långa och några endast ett par sidor långa. Illusionen av brev går väl lite förlorad när man närmar sig 50-60 sidor eller ännu mer. Jag tror att det är någon som är upp emot 100 faktiskt. Men de ger å andra sidan de bästa berättelserna. De som håller endast ett par sidor är mest trovärdiga men hinner inte utveckla någon egentlig dramatik.

Det går fort att läsa boken! Det är också praktiskt om man har begränsat med tid eftersom man kan plöja både en och två av de kortare texterna på en medellång lunchrast utan problem. De längsta texterna tar förstås längre tid och där finns dessutom det angenäma problemet att det är ont om ställen som ämnar sig bra för en paus. Man vill gärna läsa färdigt livsödena helt enkelt.

I efterordet, för det finns ett sådant också, finns en ledtråd till hur det egentligen ligger till med brevskrivandet. Det står att ingen nu levande människa ska belastas med vad som står skrivet i boken, sant eller osant. Vidare står där också några krumelurer som ifrågasätter sanningen, eller vårt sätt att förhålla oss till den. Det är som jag alltid brukar säga – sanningen är subjektiv, den absoluta sanningen finns inte!