HP Lovecraft – Skräcknoveller

Översättning: Sam J Lundwall M.fl.
Utgiven av: Vertigo Förlag

ISBN: 9789185000906

Liksom förordsskribenten, tillika förläggaren Carl-Michael Edenborg så var min första kontakt med Lovecraft, en novellsamling i unga år. Jag hade förstås inga som helst minnen av några noveller när jag började läsa den här samlingen. Dock har jag den senaste trettio åren eller så hävdat att en mina största språkliga förebilder varit just HP Lovecraft! Hans sätt att beskriva utan att beskriva har gjort stora intryck på mig. Oändliga utläggningar om vad saker och ting inte är, det var i alla fall det jag hade för mig inför den här samlingen.

Efter att jag nu har läst igenom den kan jag konstatera att jag endast delvis minns korrekt. Det är onekligen beskrivningar utan att beskriva men det är också något mer än så! Lovecraft har en fallenhet för att beskriva konsekvenserna av personernas kontakt med det obeskrivbara på ett mycket närgående sätt. Det är ett fantastiskt effektivt sätt att komma in under skinnet på läsaren. Dessutom är det nattsvarta historier helt utan hopp som avhandlas. Det är mycket monster och mytologiska varelser och Lovecraft har kanske blivit mest känd för Cthulhu-mytologin – och så Necronomicon förstås. Den fruktansvärda bok som Lovecraft i den ena novellen efter den andra hävdar skrevs av den galna araben Abdul Alhazred. Faktiskt så framgångsrikt att det än idag finns människor som tror att boken finns på riktigt!

Det verkar som om Lovecraft hyst en stor beundran för Edgar Allan Poe, som omnämns vid ett flertal tillfällen, och i kultfilmskretsar, som jag själv anser mig tillhöra, är det dessa båda författare som står högst i kurs. Det är deras verk som är de filmatiseringar med högst status. Stephen King säger kanske någon – eller Koontz, men de har en helt annan publik!

Jag vill påstå att Skräckens Hus är en oerhört stark novell och en av samlingens bästa tillsammans med Cthulhu. Inte helt otippat kanske och det innebär verkligen inte att resterande 35 noveller är mindre lysande på något sätt. Kanske är det väl förlåtande att kalla samtliga noveller för skräck även om det förstås handlar om oerhört mörka ämnen. Några av de kortaste, som endast är ett par sidor långa är oerhört poetisk prosa som har sin egen belöning för läsaren under själva berättelsen. Så är det förresten men de flesta, det är språkmässigt briljant och en fröjd att läsa. Vad historierna handlar om är egentligen sekundärt!

Betänker man detta får man vara tacksam för att det går över 600 sidor mellan pärmarna, men vill liksom inte att det ska ta slut. Efter varje novell hoppas man att det ska finnas en till, och oftast gör det ju det också. Men alla 600 sidorna är inte noveller, det är också något som rubricerats som eftertexter där man får lite fakta serverat, när historien skrevs och lite annat smått och gott, hur mycket Lovecraft ursprungligen fick betalt och lite annan nördkunskap som kan vara ganska intressant!

Avslutningsvis har man lagt ner mycken möda på att sammanställa alla tidigare utgivna böcker av Lovecraft på svenska. Det är en mycket gedigen lista som förstås torde vara oumbärlig för en samlare. Vi andra, som inte har den sortens intresse, nöjer oss gladeligen med alla de 37 novellerna i denna mycket omfattande och lyxiga bok!

Lemmy Kilmister – White Line Fever

Översättning: Paul Soares
Utgiven av: Pocketförlaget
ISBN: 978-91-86067-58-8

Jag hade fått för mig att det här skulle vara en ganska torr berättelse om Motörheads karriär. Lite kuriosa kring plattorna och turnéerna. Kanske också lite erkännanden vad gäller droger och annat som hör ett vilt rock and roll liv till. Motörhead tillhör ju trots allt de allra stökigaste banden i världen. Men boken bjuder på mer än så! För det första så börjar den långt innan Motörhead bildas 1975 och man får ta del av Lemmys tidigare liv. Han framstår som en mycket ärlig person och har en hel del att säga om branschen, en hel del som inte är särskilt bekväma sanningar också!

Förresten så avslöjas att smeknamnet Lemmy inte alls har det ursprunget som jag hade hört tidigare, nämligen att Ian, som Lemmy egentligen heter, skulle ha gått runt och frågat om folk kunde låna honom fem pund [lemmy a fiver]. Istället är det något Walesiskt som jag inte riktigt blev klok på. Hur som helst är det et smeknamn som han sedan har levt med, använt och blivit känd för.

Jag tycker dock inte att boken är vidare välskriven. Visserligen är det väl meningen att den ska vara skriven med Lemmys språk, men den har lite för talspråksaktig text för min smak. Nu menar jag inte att den skulle vara skriven som talspråk, det vore sannerligen ohyggligt, men åtskilliga gånger konstaterar Lemmy att han avviker från ämnet och han talar också till läsaren. Jag gillar inte riktigt greppet och jag gillar definitivt inte att man stavar namn etc. fel. Jag vet inte hur mycket man ska lasta Lemmy för eftersom han, för det första haft hjälp att skriva boken och, för det andra är den sedan översatt till svenska. Det kan mycket väl vara översättarens ”fel” att den är lite torftig rent språkmässigt och att den innehåller en hel del upprepningar. Men historien han har att berätta är intressant och om man är det minsta intresserad av Motörhead bör man definitivt läsa den här boken.

Orden skräds inte och Lemmy skäms verkligen inte för de droger han har stoppat i sig genom åren. Han tycks heller inte ångra något av sitt vilda liv och känns som en person som verkligen ställer upp till hundra procent om man väl har blivit vän med honom. Han har helt klart många sunda åsikter men också en del excentriska sådana som man mest skakar på huvudet åt. Men han är Lemmy och han har rätt till vilka åsikter som helst hur excentriska de än må vara.

Och trots att det är drogmissbruk inblandat känns Lemmy hela tiden positiv och skulle man drista sig till att jämföra den här historien med Nikki Sixxs The Heroin Diaries skulle skillnaderna vara enorm. Lemmy verkar hela tiden ha haft koll på sin drogkonsumtion till skillnad från Nikki Sixx. Trots detta berättas det om hur Lemmy en gång beslutat sig för att byta blod och rena kroppen från gifter. Läkarna hade talat om för honom att han skulle dö då, hans organ skulle inte klara sig utan gifterna eller något sådant. Det är definitivt en historia om sex, droger och rock and roll!

Franz Kafka – Slottet

Översättning: Tage Aurell
Utgiven av: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-21051-2

Efter att ha tagit mig igenom Kafkas Processen för ett tag sedan hade jag verkligen mersmak och ville plöja igenom allt som fanns att uppnå. Jag blev rekommenderad just den här boken och efter att ha bläddrat lite i den i bokaffären fattade jag att jag var tvungen att läsa den!

Stilmässigt är det ingen större skillnad från Processen, en fullständigt absurd historia uppmålas och det är ganska långa och komplicerade utläggningar om egentligen ingenting. Det är precis det jag gillar och precis det som jag gillade med Processen. Och mycket riktigt, det tog inte särskilt långt tid förrän jag var helt fast i historien och dess malande. Liksom i Processen så har man inte mer koll på vad det går ut på än bokens huvudperson. Det tycks handla om ett byråkratiskt system av något slag och det är väl i detta humorn ligger, åtminstone för mig.

Men även om första halvan av boken är riktigt trollbindande tröttnar man sedan och det blir nästan för vagt och för komplicerade vändningar. Det är svårt att hänga med emellanåt och det krävs verkligen att man har huvudet med sig när man läser. Lite ojämnt är det förstås och vissa partier är hur bra som helst. Och själva poängen ligger i historien medan den pågår, när den väl är slut har man inte blivit klokare. Upplevelsen ligger således i ordens utformning och meningarnas konstruktioner snarare än i vad som händer längs vägen. Slutet är verkligen antiklimax men det gör kanske inte så mycket. Det har varit en hisnande färd och det är kanske det som är viktigast i den här typen av litteratur.

Jag har ingen aning om den här skrevs före eller efter Processen, och jag vet inte om det egentligen har någon betydelse heller. Huvudopersonen benämns ”K.” även här och man kan väl helt enkelt se det som ett annat äventyr än det han råkade ut för i Processen. Han har visserligen inte samma yrke och inget annat gemensamt mer än namnet heller, men det finns samma typ av hopplösa situation som det egentligen inte går att få någon rätsida på hur man än vänder och vrider sig.

Tydligen är Slottet, liksom Processen en del av en trilogi – Ensamhetens Trilogi, och det känns ganska logiskt. Den tredje delen ska vara Amerika men det har jag inte hittat ännu. Det får bli mitt nästa projekt av Kafka, sen vet jag inte om jag är sugen på något mer just nu, vi får se vad som händer och om/när andan faller på.

Christoffer Kohlberg – Råttattack

Utgiven av: Oddbooks
ISBN: 979-91-86713-01-0

Jag vet att lite av själva tanken bakom Ond Bråd Död serien från Oddbooks har varit att efterlikna gamla klassiska skräpiga kioskdeckare och genast när man får den här i sin hand är det just den känslan som infinner sig. Det är lite som en tabloidpocket med sitt påstående om ”fasansfull chockläsning”, en text om pryder båda framsidan och baksidan. Själva titeln och omslagsbilden gör inte fördomarna mindre om att det här ska vara en riktigt ”B” bok.

Men faktum är att det är ganska välskrivet. Jag gillar hur de olika personerna vävs samman då kapitlen, åtminstone i början, tycks fokusera på en av dem i taget. I slutet av varje kapitel, det känns åtminstone så upprepande ibland får vi följa den stora ledarråttan och dess tankar. För det är väl självklart att det handlar om djurskräck – eller hur?

Men så självklart är det inte ska det visa sig. Det finns mer än bara människoätande råttor som springer mellan sidorna. Det finns mer är olika omskrivningar för brutal och våldsam död när råttorna sätter sina jättelika tänder i sina offer. Det finns också karaktärsutveckling och några av karaktärerna är faktiskt riktigt intressanta. Det finns visserligen några som man genast glömmer bort också och som inte känns som något annat är utfyllnad, men några av de viktigaste scenerna handlar helt klart om intressanta personligheter. Eller så är det åtminstone skrivet på ett sätt som berör mig emotionellt.

Något som stör mig en smula är ett irriterande faktafel, råttor kräks inte. Kan inte kräkas alls faktiskt, det är åtminstone den information jag alltid har fått. Kniper det får jag väl konsultera någon expert på området för att verifiera, men egentligen är det inte så viktigt. Det är bara irriterande att man gjort en sådan miss. Och vad det anbelangar så är det heller inte en renodlad djurskräckberättelse heller. Den bästa delen av berättelsen går ut på någon helt annan sorts ond bråd död. Något mycket värre än råttor, en psykopatisk lustmördare. Beskrivningen av detta är oerhört bra och får det nästan lite att krypa längs ryggraden. Det dröjer innan man kommer dit men det är det värt. Lägg märke till att bokens tidigare berättelse behövs för att kunna tillgodogöra sig den om mördaren.

Under tiden jag läste den här boken fick jag frågan om den läste sig själv. Jag kunde inte riktigt svara på frågan men så är i efterhand kan jag konstatera att när det är som mest spännande, framåt slutet, så läser den sig själv! Den är lite ojämn längs vägen och vissa passager är ganska ointressanta. Det finns lite kommentarer om än det ena än det andra som bara tycks finnas med för att författaren vill göra en poäng av att nämna vilken den mest överskattade filmen som finns är till exempel.

Och på tal om författaren, så har jag fått veta att bakom Christoffer Kohlberg så döljer sig ingen mindre än Fred Andersson själv. Hade jag inte fått reda på det så hade jag inte kunnat klura ut det måste jag erkänna. Språkbruket i den här skiljer sig ganska mycket från Bögskräck som jag läste och recenserade för ett tag sedan. Det är mycket längre meningar med mer komplicerade meningsbyggnationer. Inte för att det är särskilt komplicerat ändå, men lite mer i alla fall.

Hur som helst så fick jag mig några dagars underhållande läsning och jag ser helt klar fram emot vad Oddbooks kan släppa ifrån sig nästa gång. Jag fick inget svar om vad nästa bok blir men om en eller ett par månader lär vi få veta ändå och den som väntar på något gott…

Franz Kafka – Processen

Översättning: Karl Vennberg
Utgiven av: Bonnierpocket
ISBN: 978-91-7429-149-0

Jaha, då har man läst ut den här boken och ska börja formulera någon form av tankar kring den. Kanske inte det lättaste eftersom det är lite svårt att greppa vad boken egentligen handlar om, i den mån som det finns någon handling att tala om. Som förordet påpekar så är historien som berättas hur öppen för tolkningar som helst och jag tror inte två personer drar samma slutsatser av det som skrivs. Samma förord poängterar också att texten är metaforisk utan att innehålla några metaforer, det låter märkligt men jag håller faktiskt med!

Ytligt sett handlar det alltså om en man som blir arresterad. Varken han eller vi – läsarna, får veta vad hans brott är och det som sedan beskrivs är någon form av byråkratisk process som är hur invecklad som helst. Vissa stycken och kapitel är fulständigt briljant formulerade medan andra är lite tråkiga faktiskt. Som helhet har jag dock inget att klaga på men jag måste nog säga att den slutade lite abrupt.

Jag gillar greppet att huvudpersonen omnämns som K. Det ger en anonym känsla och man får intrycket av att denna person kan vara precis vem som helst. Det skapar en emfas om den enskilda medborgaren mot systemet, åtminstone är det min tolkning. Men jag kan å andra sida tolka handlingen på olika sätt beroende på var i boken jag läser någonstans. Ibland känns det som myndighetsbyråkrati för att vid andra tillfällen verka vara religiöst på något sätt för att i nästa skede verka handla om döden eller om ångesten inför ett svårt val. En personlig process helt enkelt och en bok som jag varmt rekommenderar!

Det är ett skolexempel på att det är mindre viktigt vad det egentligen handlar om, det är hur det handlar om det som är det intressanta! Språkbruket och resonemangen, framförallt när de framförs som ganska korta dialoger, är allt som oftast fullständigt fabulösa! Ge mig mer Kafka!