Franz Kafka – Slottet

Översättning: Tage Aurell
Utgiven av: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-21051-2

Efter att ha tagit mig igenom Kafkas Processen för ett tag sedan hade jag verkligen mersmak och ville plöja igenom allt som fanns att uppnå. Jag blev rekommenderad just den här boken och efter att ha bläddrat lite i den i bokaffären fattade jag att jag var tvungen att läsa den!

Stilmässigt är det ingen större skillnad från Processen, en fullständigt absurd historia uppmålas och det är ganska långa och komplicerade utläggningar om egentligen ingenting. Det är precis det jag gillar och precis det som jag gillade med Processen. Och mycket riktigt, det tog inte särskilt långt tid förrän jag var helt fast i historien och dess malande. Liksom i Processen så har man inte mer koll på vad det går ut på än bokens huvudperson. Det tycks handla om ett byråkratiskt system av något slag och det är väl i detta humorn ligger, åtminstone för mig.

Men även om första halvan av boken är riktigt trollbindande tröttnar man sedan och det blir nästan för vagt och för komplicerade vändningar. Det är svårt att hänga med emellanåt och det krävs verkligen att man har huvudet med sig när man läser. Lite ojämnt är det förstås och vissa partier är hur bra som helst. Och själva poängen ligger i historien medan den pågår, när den väl är slut har man inte blivit klokare. Upplevelsen ligger således i ordens utformning och meningarnas konstruktioner snarare än i vad som händer längs vägen. Slutet är verkligen antiklimax men det gör kanske inte så mycket. Det har varit en hisnande färd och det är kanske det som är viktigast i den här typen av litteratur.

Jag har ingen aning om den här skrevs före eller efter Processen, och jag vet inte om det egentligen har någon betydelse heller. Huvudopersonen benämns ”K.” även här och man kan väl helt enkelt se det som ett annat äventyr än det han råkade ut för i Processen. Han har visserligen inte samma yrke och inget annat gemensamt mer än namnet heller, men det finns samma typ av hopplösa situation som det egentligen inte går att få någon rätsida på hur man än vänder och vrider sig.

Tydligen är Slottet, liksom Processen en del av en trilogi – Ensamhetens Trilogi, och det känns ganska logiskt. Den tredje delen ska vara Amerika men det har jag inte hittat ännu. Det får bli mitt nästa projekt av Kafka, sen vet jag inte om jag är sugen på något mer just nu, vi får se vad som händer och om/när andan faller på.

Franz Kafka – Processen

Översättning: Karl Vennberg
Utgiven av: Bonnierpocket
ISBN: 978-91-7429-149-0

Jaha, då har man läst ut den här boken och ska börja formulera någon form av tankar kring den. Kanske inte det lättaste eftersom det är lite svårt att greppa vad boken egentligen handlar om, i den mån som det finns någon handling att tala om. Som förordet påpekar så är historien som berättas hur öppen för tolkningar som helst och jag tror inte två personer drar samma slutsatser av det som skrivs. Samma förord poängterar också att texten är metaforisk utan att innehålla några metaforer, det låter märkligt men jag håller faktiskt med!

Ytligt sett handlar det alltså om en man som blir arresterad. Varken han eller vi – läsarna, får veta vad hans brott är och det som sedan beskrivs är någon form av byråkratisk process som är hur invecklad som helst. Vissa stycken och kapitel är fulständigt briljant formulerade medan andra är lite tråkiga faktiskt. Som helhet har jag dock inget att klaga på men jag måste nog säga att den slutade lite abrupt.

Jag gillar greppet att huvudpersonen omnämns som K. Det ger en anonym känsla och man får intrycket av att denna person kan vara precis vem som helst. Det skapar en emfas om den enskilda medborgaren mot systemet, åtminstone är det min tolkning. Men jag kan å andra sida tolka handlingen på olika sätt beroende på var i boken jag läser någonstans. Ibland känns det som myndighetsbyråkrati för att vid andra tillfällen verka vara religiöst på något sätt för att i nästa skede verka handla om döden eller om ångesten inför ett svårt val. En personlig process helt enkelt och en bok som jag varmt rekommenderar!

Det är ett skolexempel på att det är mindre viktigt vad det egentligen handlar om, det är hur det handlar om det som är det intressanta! Språkbruket och resonemangen, framförallt när de framförs som ganska korta dialoger, är allt som oftast fullständigt fabulösa! Ge mig mer Kafka!