KG Johansson – Africka

KG Johansson har, i samtliga av de böcker jag har läst av honom, haft en innovativ approach till den historia han vill berätta. Africka är inget undantag. Det är en berättelse som till de yttre består av utomjordiskt besök, en invasion rent av, men som i grund och botten handlar mera om att våld inte låser problem. Det är så jag tolkar det i alla fall. Och det är precis det som är bra med böcker som denna, det finns möjligheter att tolka. Jag gillar det, det är det som gör det lilla extra i en science fiction berättelse. Det finns i vanlig ordning också referenser till musik och rock i någon form. Vi får inte glömma att KG var Sveriges förste professor i rockmusik!

Det finns också referenser till den konstform som jag brinner allra mest för, nämligen film. Det är kanske inte så jättemånga men känner man till referenserna han trevar ut får historien helt klart ytterligare en dimension.

När det gäller det språkliga har jag egentligen inga synpunkter. Eller jo, det är klart att jag har det, men inga allvarliga punkter. Kapitlen är oerhört korta, några av dem ryms på en enda sida och jag kan inte låta bli att fundera över varför KG har valt den linjen. Det är 79 kapitel uppdelade på 268 sidor. Det innebär att det väldigt sällan är något problem att hinna läsa ut ett kapitel vid varje lästillfälle. Det är förstås bra! Men det innebär också att man inte riktigt får samma sug efter att läsa vidare. Det blir inte riktigt lika spännande på nåt sätt.

Först tänkte jag att det var ett experiment, att bara skriva ett kapitel om dagen eller så. Men sen förkastade jag den idén. Att bara skriva ett kapitel om dagen skulle alltså innebära att det skulla ha tagit ett och ett halv år att skriva denna och det tror jag inte riktigt på. Det är förstås en lång produktionstid att skriva en bok, men bara själva skrivandet av den här typen av historia tror jag inte ligger inom det tidsspannet.

Det finns också gott om finurligheter längs vägen, et brukar det göra i KGs böcker. Det är egentligen mest smågrejer som kanske inte har någon egentlige betydelse men som förhöjer nördkänslan när man läser. Ja, jag erkänner gärna att jag är en nörd i de här sammanhangen. Till exempel så heter en karaktär i boken Amabo och är USA:s president. Vill du ha en ledtråd? Vad blir Amabo baklänges?

Allt som allt tog den här boken mig väldigt lång tid att ta mig igenom. Det är inget snack om den saken. Att enbart anklaga det som står mellan pärmarna för den saken skulle dock vara tämligen orättvist eftersom den största anledningen är av privat natur. Jag gillar boken, men det är inte det bästa av KG Johansson som jag har läst!

Nyheter: Andreas Eriksson - Den Andra Sidan

Härom dagen fick jag ett synnerligen oväntat meddelande. Det var Andreas Eriksson som jag kände lite till och från för några år sedan. För att göra en lång historia väldigt kort var vi båda tämligen aktiva på ett skräckfilmsforum. Men nu gäller det inte film. han skickade istället ett meddelande om att hans debutroman fanns i handeln! Helt fantastiskt! Jag blir så glad över att han verkligen lyckades med att få ut sin roman. Jag visste att han skrev men inte att ambitionen var så hög. 

Boken finns att köpa lite varstans. Bland annat via länkarna nedan,

Och ja.. Jag kommer att recensera den här på bloggen! :-)

Adlibris
Bokus

Hjalmar Söderberg – Doktor Glas

Utgiven av: Albert Bonniers Förlag

ISBN: Saknas

Jag älskar klassiker! Jag älskar att få begagna mig av de böcker som sedan årtionden varit litteratur som bör ingå i allmänbildningen. Om man nu kan tala om en litterär allmänbildning. Kan man det? Den här gången är turen kommen till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Vi delar efternamn men jag tror inte vi är släkt på något sätt, men vem vet?

Jag vet inte om det finns nyare språkversioner än den variant som jag läste men språket är onekligen ålderdomligt. Det stavas på gammalt vis men det är absolut inget problem. Jag tror jag skulle tycka mindre om att man moderniserade den. Det blir liksom en egen charm på något sätt.

Som vanligt tar det mig 50 sidor innan jag kommer in i berättelsen. Lite mindre är det nog i det här fallet för den kommer igång ganska snabbt. Vidare har den formen av en dagbok, vilket är lite intressant. Man får följa Doktor Glas egna tankar och händelserna ur hans perspektiv. Den sensmoraliska frågan som ställs är om det är försvarbart att döda en människa för att någon annan ska få det bättre. Detta är en tanke som Doktor Glas ständigt brottas med både före och efter han begår gärningen.

Egentligen är idén inte helt olik den som drabbar Raskolikov i Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff. Han anser sig på något sätt stå över de gängse normerna och, försöker åtminstone, rättfärdiga sitt brott. Men det finns något mer här. I Raskolikovs fall kändes det mer som att han kände ett tvång att bevisa att han kunde. Här blir istället slutet fyllt av melankoli. Doktor Glas inser att han aldrig kommer att få den han älskar, eller också inser han att han är oförmögen att älska över huvud taget. Till slut känner han bara en tomhet över det liv som gått honom förbi.

Jag gillar boken. Den är inte så tjock (om man nu kan tala om tjocklek på en e-bok som det är frågan om i detta fallet). Mitt läsarprogram säger 102 sidor och det är väl lite lagom så där. Det är alltså inte en sådan tegelsten som till exempel nämnda Brott och Straff får anses vara, men riktigt bra! Som inblick i det mänskliga psyket är det en riktigt intressant betraktelse!

Thomas Green – Ängel på Drift

Utgiven av: Bookworms

ISBN: 978-91-982017-0-3

Ofta brukar det ta mig mellan femtio och hundra sidor innan jag riktigt kommer in i det jag läser. Ibland har man inte den lyxen och även om förlagets hemsida säger att boken innehåller 400 sidor säger mitt e-bok program inte mer än 286 dito. Visserligen refererar det förstnämnda till pocketupplagan medan jag begagnat mig av en elektronisk kopia. Jag vet inte hur ration är alls faktiskt. Det är mindre viktigt men hur som helst känner jag aldrig att jag riktigt kommer in i berättelsen.

Det är en sådan där historia där man egentligen följer flera personen och som slutligen ska flätas samman till en enda historia. Jag har, ärligt talat, svårt att hålla isär och komma ihåg vad det handlade om senast jag plockade upp min läsplatta. Det beror säkerligen delvis på mig själv men också på sättet det är skrivet. Jag får ingen längtan av att veta mer och det tycks mig som att karaktärerna är lite för platta för min smak. Jag är kanske orättvis eftersom jag hela tiden söker perfektion. Och det, mina vänner, är som bekant något som är få förunnat.

Det finns passager där jag inte alls är överens med språkbruket och det finns också tillfällen där jag undrar om korrekturläsningen verkligen har fungerat som den ska. Men på det hela taget ska jag väl inte klaga. Det är många bitar som ska knytas ihop och tillslut når man i alla fall något som får betraktas som en upplösning. Om det är ett lyckligt eller olyckligt slut är jag inte helt säker på.

Slutligen tänkte jag inkludera handlingen saxad från förlagets sida. Den beskriver bättre än vad jag hade kunna säga med egna ord:

På den idylliska ön Vinalhaven utanför USA:s östkust spolas en man upp på land utan minne och identitet. Hans närvaro i det lilla samhället utlöser en rad oförklarliga händelser som flätar samman åtskilliga människoöden. Främlingen binder samman två vitt skilda världar och är omedveten om att han påverkar alla att fatta livsavgörande beslut de annars inte skulle ha gjort. Deras liv kommer aldrig mer att bli det samma när fullkomligt absurda möten avlöser varandra

Thomas Sjöberg – Den Motvillige Monarken – Carl XVI Gustaf

Utgiven av: Hör Opp!

ISBN: 978-91-86615-23-9

Jag har lyssnat på ljudböcker förr men det här är första gången jag skriver om en sådan. Upplevelsen blir lite annorlunda jämfört med det skriva ordet men i slutändan handlar det förstås om samma sak – att förmedla en historia. Jag inser att uppläsaren har en oerhört viktig roll i sammanhanget. Det är otroligt viktigt att denne har förstått texten och kan förmedla den på ett tydligt och inlevelserikt sätt! Torsten Wahlund, som gör jobbet på denna ljudbok gör ett fantastiskt bra jobb i detta sammanhang. Jag gissar att det inte är första gången han har läst in en bok.

Däremot känns det lite märkligt att lyssna på när någon annan läser upp vad författaren har skrivit i ”jag-form”, om motiven bakom boken och hur undersökningsprocessen har gått till. Inget konstigt egentigen, det låter bara lite märkligt när man vet att vederbörande faktiskt inte är personen ”jag” i sammanhanget.

Men själva historieberättandet är onekligen intressant. Det tog inte många minuter av min tid förrän jag insåg att jag skulle stormtrivas med den här boken. Det är helt klart ett fantastiskt arbete som är nerlagt för att ge oss den sanna(?) historien om Carl XVI Gustaf. Jag sätter dit det där frågetecknet för att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till den bild boken ger av vår Konung. Å ena sidan betvivlar jag inte den, å andra sidan vill jag inte att det ska vara sant. Åtminstone inte boken andra del, som är synnerligen smutsjournalistisk. Det talas om vilda fester med helnakna brudar och en dyngrak kung. Det talas om hemligheter som ingen ens vill dementera och det talas om vittnen som är rädda för Säpos vedergällning om de träder fram i dagsljuset. Det är onekligen denna del som är den intressantaste att gotta sig i!

Första delen, som det mesta av boken består av, behandlar mera offentliga uppgifter av Kungens tillträde på tronen och hur han har skött sitt ämbete. Så vitt jag kan utläsa har det varit näst intill oklanderligt. Det är klart att man lägger lite fokus på utbildningar och sådant som Kungen, eller Lill-prisen som han var på den tiden, fick det lite extra förspänt. Det ligger nästan lite i saken natur men detaljer är alltid av intresse.

Kort sagt kan jag säga att jag verkligen rekommenderar boken. Den kan vara lite jobbig emellanåt när det ska räknas upp en massa saker. Listorna tar liksom aldrig slut. Men om man frånräknar dessa tillfällen har jag inget att anmärka på.

Som medförfattare står även Deanne Rauscher och Tove Meyer uppräknade. En av källorna är Mille Markovic, vars historia jag tidigare skrivit om.