John William Polidori - Vampyren

John William Polidori:

Vampyren

Översättning: Carl Samuel Forssman

Redigering och översättning: Hanna Hård

Förlag: Vertigo Förlag

ISBN: 978-91-85000-99-9

Det här är inte en bok man kan gå in i bokhandeln och köpa. Man kan heller inte beställa den via nätet på vanligt sätt. Det enda sättet att få tag i den är helt enkelt att få den som gåva. Detta sker genom att man blir så kallad stormtrupp på Vertigo Förlag. Det innebär en sorts prenumeration på deras utgivningar och det är väl ett utmärkt initiativ egentligen. Det andra alternativet är att man blir medarbetare till förlaget men det är kanske lättare sagt än gjort.

Hur som helst så hävdas det här vara den första vampyrromanen. Jag vet inte riktigt vilken definition en roman egentligen har men jag kan tycka att den bör ha lite fler sidor än den här boken har. Vidare påstås den ha haft en enorm inspirationskraft för efterkommande författare och att andra vampyrhistorier inte hade kunnat se ut som de gör om det inte vore för den här berättelsen. Jag är inte tillräckligt litteraturhistoriskt kunnig för att kunna uttala mig om den saken så förordet av Doktor C/M Edenborg är ovärderligt för att kunna tillskansa sig denna kunskap.

Själva boken publicerades för första gången 1819 och den svenska översättningen som den här utgåvan bygger på gjordes 1824. Detta innebär förstås att språkbruket är föråldrat men det är inte så farligt som man skulle kunna tro. För det första har redaktör Hanna Hård moderniserat den gamla översättningen och för det andra finns det gott om fotnoter som förklarar svårtydda ord och uttryck. Det man däremot inte har ändrat på är den omvända ordföljd som löper genom hela boken. Jag är heller inte tillräckligt bevandrad i grammatisk terminologi för att beskriva den i sådana ordalag men inte uttrycker man sig på det viset numera. Det blir lite svårläst för min del men verkligen inte omöjligt.

Som jag nämnde så är förordet ovärderligt om man ska kunna förstå vad som gör boken så unik om man inte är litteraturhistoriker. Vampyren beskrivs nämligen inte som ett monster utan som en aristokrat – Lord Rythven, och detta är något som sedermera blivit normen för vampyrism. Det har blivit något erotiskt laddat och inte en ruttnande varelse som behöver blodet för att överleva. Ska vi jämföra med filmens värld där jag känner mig mer bevandrad, så finns det förstås en skillnad mellan Greve Orlocks uppenbarelse i Nosferatu och senare tolkningar av Greve Dracula. Greve Orlocks fula, för att inte säga vidriga utseende jämfört med den romantiserade Greve Draculas är en mycket talande likhet med den här boken.

Totalt spänner boken över runt sextio sidor inklusive förordet och den tidigare icke översatta delen ”Utdrag ur ett brev från Genève” samt författaren eget företal. Jag tror jag måste läsa den igen…

Deborah Tannen – Det var inte så jag menade

Översättning: Glenn Petersen

Förlag: Wahlström & Widstrand

ISBN: 91-46-15817-0

Det här var en oerhört intressant bok! Mycket mer så är vad jag hade kunnat ana. Jag visste inte riktigt vad det var för en bok när jag införskaffade den men det blev jag snart varse. Vet man inget om samtalsstil men till exempel reagerar för att man blir avbruten stup i kvarten är det här rätt bok. Det förklarar ingående varför man reagerar som man gör i olika sammanhang, att ett samtal är en ständig ström av tolkningar och intentioner, reaktioner på vad som tidigare har sagts och så vidare. Detta är väl egentligen självklarheter men inget man kanske tänker på i första hand.

Det handlar också en hel del om metabudskap, en hel del kanske var fel att påstå för jag upplever det nog som att det tar upp det mesta av boken. Det är inte bara vad som sägs som vägs in i våra tolkningar, det är minst lika intressant hur det sägs. Vidare belyses olikheter mellan olika grupper, inte bara män och kvinnor avhandlas som olika kulturer utan också mera geografiska skillnader är viktiga. Man talar inte på samma sätt i olika länder, städer eller byar. Vad som spelar in är förstås en blandning av arv och miljö men det är egentligen inget boken försöker att förklara. Det intressanta som boken däremot gör är att öppna ögonen på läsaren och låta denne förstå att det faktiskt finns skillnader mellan personer och att allt som tolkas inte är detsamma som intentionen som ansågs.

Och vi har alla våra roller. Att tala på samma sätt med sina närmaste och käraste är inte samma sak som en professionell diskussion i media. Det finns olika ramar för hur saker går till och det är alltid en tolkningsfråga hur det ska vara. På mitt personliga plan fick jag verkliga tips hur man undviker missförstånd, detta utan att det finns några egentligen pekpinnar i boken. Det är helt enkelt en språklig upplysning snarare än en instruktionsbok. Detta är perfekt eftersom det torde vara det bästa sättet att lära sig på, att man får tänka till lite på det som boken tar upp och applicera det på sina egna situationer. Jag anser att om man har läst denna har man kommit ett steg på vägen mot ökad förståelse för andra. Det är något som de flesta människor egentligen behöver, kanske utan att veta om det. Detta är mitt första steg!

Förresten, på tal om metabudskap, hur tänkte man egentligen när man designade bokens omslag? Är det bara jag som får vibbar av en lågstadiebok? Visserligen är det inte en svårläst bok i den bemärkelsen, men inte lämpar den sig för den målgruppen i alla fall!

Ny samarbetspartner: Kalla Kulor Förlag

Sådär, nu har vi varit i kontakt med ett nytt förlag i hopp om att kunna införskaffa ännu mer material att kunna recensera. Den här gången var det den nya biografin om Europe som hägrade och förlaget - Kalla Kulor, var positiva till detta. Vem vet vilken frukt detta kommer att bära framledes? Det kommer i alla fall innebära att det kommer att gå att läsa en kvalitetsrecension av boken här, sannolikt om ett par veckor. Det är i alla fall den estimerade tidsåtgången för ett dylikt projekt.

Hjalmar Bergman – Clownen Jac

Bokförlaget Bra Böcker

ISBN: 91-86102-46-X

Att den här boken räknas som en klassiker kände jag väl till men inte mycket mer. Jag hade ingen aning om vad för slags litteratur det egentligen handlade om men tänkte väl mig en komedi på något sätt. Underhållande lättsam läsning kanske, men samtidigt sa ironikern i mig att inte göra det så enkelt för mig. Att det skulle vara en bok men allvarliga undertoner maskerad med ironi slog mig och det är kanske den bästa beskrivningen. För det är onekligen en del allvarsamheter som avhandlas och om jag förstår det hela rätt så var inte Hjalmar Bergman någon speciellt positiv person heller och då gör det ju det hela enklare med dessa uttryck för ironi och sarkasm. Han dog vid 47 års ålder genom att supa ihjäl sig ensam på ett hotellrum…

Boken gavs ut första gången 1930 så det är inte något modernt språk som används. Det gör den en smula svårläst eftersom dagens språkbruk har utvecklats en bit från 30-talet. Dessutom kan man läsa i denna utgåva har originaltextens plurala verbformer överförts till singular form. Detta torde innebära att man trots allt försökt anpassa språket till en modernare form men eftersom utgåvan ändå är från 1982 har den ändå några år på nacken. Och man kan ju heller inte ändra på för mycket och samtidigt behålla ursprungsromanens prosa.

Själva historien är lite ojämn tycker jag. Det berättas förvisso flera olika historier men man får ingen direkt klar blid över vad Bergman egentligen vill ha sagt. Det kanske kräver en del mer erfarenhet av läsaren än vad jag har dragit på mig under det senaste året men jag tycker nog att jag tänkte rätt så metaforiskt under den här genomläsningen.

Själva clownen är kanske en projektering av Bergman själv? Det är en clown som är långt ifrån lycklig men som onekligen har lyckats charma en stor publik. Han är den störste helt enkelt. Men han har sålt sin själ och lider oerhörda kval över att inte kunna vara sann mot sig själv. Samtidigt kanske det är en känga mot den industri – Hollywood, som lade beslag på talangerna och gjorde pengar på dem.

Det känns i alla fall som att det är väldigt ärligt skrivet och emellanåt är det omskrivningar som till viss del kanske påminner om Kafka. Ändlösa resonemang som slutligen löses upp i en poäng. I Kafkas fall kanske själva upplösningen saknas men inte här. Det är som sagt mycket metaforiskt och det är något som tvingar läsaren att tänka på vad han egentligen läser och vad det betyder. Det kanske inte passar alla, och jag tror inte jag skulle rekommendera Clownen Jac till alla heller. Men det är onekligen en klassiker och som sådan tycker jag gott att man kan bilda sig en egen uppfattning av den!

Kee Marcello – Rockstjärnan Gud Glömde

Utgiven av: Forum Bokförlag

ISBN: 978-91-37-13723-0

Efter att med stort intresse läst både om Nikki Sixx och Lemmy Kilmisters karriärer och drogmissbruk var jag oerhört spänd på denna! Jag hade tidigare hört att det vara något band som en gång hade uttalat sig om vilka som betett sig svinigast på en turné och svaret hade inte låtit vänta på sig – Europe!

Men om man tror att Kee Marcellos karriär började med Europe så tror man fel! Det dröjer åtskilliga kapitel innan vi kommer så långt men visst är det en betydande del av boken och en mycket intressant historia också. Man ska självklart komma ihåg att detta handlar om en mans version av händelserna och att man inte ska döma någon utan att låta dem få framföra sin version, men visst kan man utläsa en och annan schism, framförallt med Joey Tempest verkar det som.

Men Kee har också en hel del att säga om managers, skatteverket och skivbolagsdirektörer. Han skräder inte orden och han nekar verkligen inte heller till sitt osunda leverne. Det är mycket målande beskrivet och mycket intressant läsning. Inga detaljer verkar ha utelämnats och det finns gott om namn omnämnda här och där. Det är kanske det mest intressanta egentligen, inte hur Kee Marcello – eller Kjell Löfbom som han egentligen heter, har levt sitt liv, utan de historier han har att berätta om andra musiker han har träffat på under sin karriär.

Mycket av texten går naturligtvis ut på att beskriva drogmissbruket och det är faktiskt lite imponerade vilken ärlighet man känner i den. Det är riktigt roligt uttryckt många gånger men jag misstänker att medförfattaren Stefan Johansson har en del med det att göra. Hur som helst är det verkligen intressant och spännande att läsa och den är faktiskt ganska svår att lägga ifrån sig. Speciellt i de partierna där man får reda på sådant som man inte visste se tidigare. Det är förstås en hel del längs vägen men det är ju mycket som man inte har en personlig relation till också. Men att det var Alexander Bard som på Marcellos initiativ fixade till Joey Tempests text till Swedish Metal Aid och att Kee Marcello och Peo Tyhrén (Noice) som producerade Bards första skiva – Barbie. En ganska oväntad kombination kan man tycka.

Men det är inte bara droger och musik! När man börjar nalkas slutet känner man att ljuset är på väg att närma sig och på de sista sidorna knyts allt samman. Då får man själva meningen med det hela. Fram till dess har det egentligen bara varit en biografi som vilken som helst. Men när kärleken kommer in i bilden börjar Kee för första gången att känna…