Utgiven av: BoD
ISBN: 9789174634631
För ett par veckor sedan blev jag kontaktad av
författaren till den här boken – Stina Nilsson. Det är väl det nya sättet att
sprida sina alster på, att ge ut dem själv och sedan jobba stenhårt på at de
får den uppmärksamhet de behöver. Jag fick instruktioner om hur jag skulle gå
till väga om jag ville ha ett fysiskt exemplar att recensera och att recensera
utifrån en digital kopia tillhör verkligen undantagen för mig. Jag har vid
något enstaka tillfälle provat men det är verkligen inte min grej med läsplattor
etc.
Ändå tvekade jag inför denna möjlighet att läsa något som
jag normalt inte skulle titta två gånger åt. Det fanns flera anledningar till
det, samtliga rotade någonstans i tidsbrist. För det första läste jag redan två
böcker som jag själv såg ett nöje i, varav en skulle vara underlag för ett
ganska stort projekt. För det andra hade jag redan åsidosatt mina två böcker
för ett annat recensionsobjekt. När man får recensionsexemplar måste man
prioritera om, vilket innebär att de egna böckerna vackert får förpassa sin
nedåt i prioriteringshögen. För det tredje stod jag i begrepp att opereras och
jag var osäker på hur mycket detta skulle påverka mig och för hur lång tid.
Så jag funderade. Mitt tidigare åtagande, som jag alltså
varit ”tvungen” att slinka emellan med, var tämligen lättläst och utan allt för
många sidor. Den här var heller inte alltför tjock, ca 90 sidor. Det borde gå
ganska enkelt även om jag skulle vara utslagen några dagar. Sagt och gjort; häromdagen
påbörjade jag denna diktsamling.
Som jag sa så är det här en bok jag knappast skulle titta
åt två gånger i bokhandeln, knappast en gång heller om jag ska vara ärlig. För
det första är det en tunn liten sak och jag har på senare tid börjat tycka om
estetiken hos rejäla klossar. Men nu är det ju inte utsidan som räknas utan
insidan. Är bara innehållet klokt nog spelar varken omslaget eller tjockleken
någon roll. Dikter är inte riktigt min grej. Det finns diktare som jag är väldigt
förtjust i och i synnerhet enstaka dikter men det är inte många och jag sneglar
åt Gustaf Fröding, Nils Ferlin, Tage Danielsson och naturligtvis Cornelis Vreeswijk när jag säger det. Jag tror aldrig jag har läst
en diktsamling från pärm till pärm och handlar det om längre poem är det heller
inte vardagssyssla att läsa dem.
Ändå gav jag mig på denna, trots att jag med största
sannolikhet visste att innehållet inte skulle komma i närheten av den typen av
diktande som jag uppskattar. Man måste vidga vyerna kan man säga. Det står jag
för och det var kanske just det jag var beredd att göra. Kanske ryktes jag med
av texten på bokens baksida – Stina är
inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar. Alldeles
oavsett litterära kvaliteter är det något att uppmärksamma.
Nåja. Ungefär halva boken, eller lite mer, består av
ganska konventionella dikter. Jag kan inte säga att jag egentligen förstår dem.
Någon enstaka tar sig fram till mitt bröst och börjar kännas medan de flesta är
obegripliga. Det är det som är lite grejen med diktkonst. Dikter behöver inte
rimma, de behöver inte nödvändigtvis rytm av kända versfötter. De behöver inte
vara förklarliga och de behöver inte vara rationella. Diktens viktigaste
egenskap är att de ska kännas i hjärtat!
Sista delen här lite annorlunda. Det är väl fortfarande
dikter på ett sätt men uppställningen av dem är annorlunda. Det blir mer som
korta berättelser men ämnena är så naiva att det bara måste finnas en
metaforisk mening med dem. Det är förresten också en av diktkonstens styrkor.
Det finns förmodligen lika många uppfattningar om dess innebörd som det finns
läsare. Självklart finns det inte lika många av dessa metaforiska berättelser
som av de mer regelrätta dikterna. I genomsnitt kanske dessa längre berättelser
är på tre eller fyra sidor. Även här är de flesta av dem obegripliga för mig
men det är någon som fångar mitt intresse och som jag kan ta till mig, något
som känns direkt i hjärtat!
