Povel Ramel – Lingonben (Samlade Texter av Povel Ramel)

Utgiven av: Författarförlaget

ISBN: 91-7054-260-0

Jag har en fallenhet att tycka om ordvrängare i alla dess former, i synnerhet när de kombinerar sin ekvilibrism med musik! Povel Ramel faller onekligen inom ramen för dessa språkbegåvningar som tycks kunna skramla fram vad som helst bara genom att titta på pianot. Han sätter sig där med kepsen på sval och genast finns det en nå fyndig text på tapeten. Naturligtvis är det inte riktigt så i verkligheten! Att skriva en text tar ofta mycket lång tid även om man har en naturlig fallenhet för det! Jag hörde en gång en intervju med Povel där han verkligen betonande detta, att han behövde ganska lång tid på sig att förbereda sig, att det som verkar så spontant snarare är väldigt noga inövat. Jag tror honom! Dock påstår han vid ett ställe i boken att vidstående rim var den enda gång han behövt begagna sig av ett rimlexikon i mer än en kvart. Kaxigt!

Men har man skapat en sådan fantastisk ordflora som Povel Ramel har man väl rätt att vara lite kaxig också kanske! Många av texterna i boken är helt omöjliga att läsa utan att fall in i de melodier som det vanligtvis brukar ackompanjeras med. Några känner jag alls inte till någon melodisk slinga till och då är det förstås lättare! Sen är det förstås heller inte så att allt som ryms inom boken pärmar är fantastiskt. En del av materialet känns ganska svårtillgängligt och inte allt så glatt och bekymmerslöst som vi vanligen är vana att uppfatta Povel Ramel, som jag är van i alla fall.

Texterna är uppdelade i åtta kategorier. Personligen tycker jag att det är ett ganska onödigt drag för vissa gemensamma nämnare är tämligen långsökta ändå. Men om inget annat blir det ett naturligt mål att nå varje gång man öppnar boken, det vill säga om man har ambitionen att läsa den från pärm till pärm, som jag hade inför den här recensionen. Man behöver verkligen inte läsa den så, det finns ingen direkt röd tråd som löper genom alltihop. Tidsepoker blandas och stilar blandas också. Ofta känner man igen Povels stil med mycket rim och underliga ordkonstellationer, kombinationer av ord man inte trodde möjliga och så vidare.

Ibland har det varit segt att ta sig igenom boken. Är man inte van att läsa sida upp och sida ned med rimmande dikter kan det vara lite besvärligt. Vissa av dem är helt fantastiska, en del kan man hoppa över om man redan känner till dem via musiken och en del är nästan utan poäng för mig. Men även om det har varit lite kämpigt så ångrar jag verkligen inte att jag numera har boken i mina hyllor. Jag tror att det är en skrift som man kan plocka fram ibland bara för att bläddra lite i, man behöver inte luslösa den. Som egenutnämnd poet, som jag en gång kallade mig själv för i en egen dikt, kan man definitivt hitta inspiration och för mig är det nästan det viktigaste när det gäller skrifter av det här slaget. Vad andra redan har skrivit kan leda till utveckling av de egna skriverierna. Och det är väl kanske också den största komplimangen som diktare man kan få?

Kronan på verket är dock de kommentarer till texterna som Povel har bifogat. Information om var och hur och när det ena eller andra kom till. Eller förklaringar av vissa ord. Hur många av oss kan till exempel anse oss fullt ut förstå vad ordet tummelduns betyder (i texten ”Måste vägen till Curacao Gynga Så?”) Povel var mycket mer än en lustigkurre på scen, det anser jag nu en gång för alla vara bevisat. Musiker, kompositör, ordekvilibrist och…POET!

Alexandre Dumas – De tre musketörerna

Översättning: Håkan Bergstedt

Utgiven av: ALBA

ISBN: 91-7458-536-3

Det finns något speciellt med att läsa en klassisk roman – som alla SKA ha läst – men kanske inte alla har gjort. Det vill säga böcker som den här, där handlingen är så pass bekant för alla och envar att den nästan har satt sig i folksjälen. Men hur många av oss har egentligen läst den? Hur många av oss nöjer oss med att vara stolta över att vi kan komma ihåg de tre musketörernas namn: Athos, Porthos och Aramis? Samt d’Artagnan förstås! Kan man dessutom nämna Kardinal Richelieu känner sig nog de flesta ganska bildade. Nu är jag förstås medveten om att jag sticker ut hackar och trampar på en och annan tå. Men de som tar illa åt sig av min generalisering lär väl å andra sidan också inse själva poängen av densamma och förstås att det inte finns något personligt agg mot någon. Enbart en iakttagelse om att klassikerna alltid inte är så lästa som vi tror. Ofta känner vi till historien så bra att vi känner en, mer eller mindre, omedveten olust att läsa något vi redan känner till. Låter det bra?

De flesta av oss nöjer sig med denna ytliga kunskap av handlingen och tror sig inte behöva läsa de runt 550 sidorna som boken innehåller. Man nöjer sig med filmerna och med teateruppsättningarna och tror att man har hela bilden. Det har man inte kan jag säga. Naturligtvis kan jag inte påstå med hundra procents säkerhet att detta gäller alla inom rikets gränser eller utanför det heller för den delen men eftersom jag själv är filmnörd långt mera än bokmal och har sett flera av filmatiseringarna håller jag det för ytterst sannolikt. Historien framkommer kanske men knappast den ton som boken är skriven med, det språkbruk som ger den sin ytterst humoristiska spegling. Det språkbruk som slutligen frångår sin humor och ger boken en nattsvart tragik som får det att ila i tänderna!

För man kan säga att det i mångt och mycket handlar om en äventyrsroman, det är i sig inget konstigt. Det roliga när man läser den är det dödsförakt som karaktärerna alla besitter. De räds inte döden och de räds inget annat heller, förutom vanäran och att bryta sitt ord som adelsmän. Detta är något som genomgående präglar boken, vilken ära man förväntas ha som adelsman. Man håller sitt ord, punkt! Man förväntas också bli bemött på ett värdigt sätt, blir man förolämpad har man förstås rätt till en duell till döden. Denna skall ske under ytterst ärofulla former och efter några hundra sidor står mig nästan denna inbördes beundran mig upp i halsen. I nästan varenda mening måste man hävda sin motståndares förträfflighet – även när replikerna egentligen är till för att förolämpa denne. Det är någon sorts konstig artighetskodex som blandas med ironi. Roligt i några hundra sidor men, som sagt, aningen tröttsamt i längden!

Boken har stått i mina hyllor i många många år och är tydligen utgiven 1983. Jag vill minnas att jag införskaffade den ungefär vid denna tidpunkt men eftersom mitt litterära intresse inte aktiverats på allvar förrän nu har den förblivit oläst. Tur är nog det för jag har nog inte kommit igenom den för några år sedan. Språket är ålderdomligt och tilltalas mig numera men troligen inte förr. Vidare påstås det på försättsbladet att detta är den oförkortade versionen – inga förkortningar och sammandrag samt i två delar. Jag ser det som enbart positivt då jag inte riktigt förstår varför man skulle förkorta eller förändra strukturen hos ett klassiskt verk? Det skulle i så fall vara för barn- och ungdomsbruk.

Jag är nöjd att jag numera kan räkna mig till dem som faktiskt har läst boken. Jag kommer även fortsättningsvis att snoka reda på dylika verk om jag kan. Det ger mig en viss tillfredställelse. Boken som sådan var väl en aning otillgänglig i och med språkbruket och artighetskodexen kanske. Jag gillade den men jag fick under stundom kämpa mig fram genom texten. Vid tillfälle var jag tvungen att lägga ifrån mig den och varva med något mer lättläst men jag är som sagt glad att jag inte gav upp efter några få sidor vilket sannolikt hade varit fallet vid inköpstillfället under det tidiga 80-talet!