Mick Wall – Metallica, Terapi, Droger och Rock 'n' Roll

Översättning: Manne Svensson

Utgiven av: Månpocket

ISBN: 978-91-7232-256-1

Det här är rockbiografin som får alla andra att blekna! Jag har förstås inte läst – alla – andra rockbiografier men av de jag har läst är det här konungen! Det låter som en klyscha men det var faktiskt svårt att lägga ifrån sig den. Mina kvällssessioner med boken sträckte ut sig till mer än de några få sidor de brukar bli innan ögonen går i kors. Till och med när jag var alldeles uttröttad redan innan fick jag ny energi av att läsa den här boken.

Vad är så bra med den och hur skiljer den sig från andra rockbiografier? Först av allt handlar den om ett band som inget annat – Metallica! Även om man inte är intresserad av just det bandet är det skrivet på ett sådant sätt att det alltid finns något nytt att förtälja. Men det som framförallt gör de knappt 500 sidorna till en sådan fröjd är djupet i berättelsen. Det är inte bara en biografi över Metallica, om något annat band eller artist nämns i förbifarten så får vi massor av bakgrundsinformation till dem också.

Det är en bok som innehåller massor av fakta från tidigaste tiden med Dave Mustaine och Ron McGovney, från tiden med Cliff Burton, Jason Newsted och Robert Trujillo. Samt naturligtvis även utförlig historik över Kirk Hammet, James Hetfield och Lars Ulrich förstås. Det är en hel del som är gammal skåpmat för ett fan som jag, men det är också en hel del som är nytt för mig och som jag inte kände till sedan tidigare. Framför allt när det gäller karriärval och hur drivande Lars Ulrich trots allt har varit genom hela Metallicas karriär, motpolen till den tillbakadragne och nästan introverte James Hetfield. Vi får veta vad som har drivet dem att bli de som de är idag och vi får så pass mycket historik att vi fårstår varför deras personligheter har utvecklats åt det håll som de faktiskt har.

Vi tar oss också igenom alla skivorna och analys varför de låter som de gör, vilken inverkar Cliff Burton hade på bandet, till och med långt efter sin död och hur de förändrades efter succéalbumet som bär bandets namn men som allmänt kallas ”The Black Album”. Här är det frågan om en hel del subjektiva åsikter från författaren och det är också här åsikterna kan gå isär. Det är fakta att albumen låter på ett visst sätt men om de är bra eller inte tycker jag kanske inte att man borde inkludera i en biografi som denna. Författaren tycker att vissa låttitlar är tramsiga och vissa album dåliga. Han har till exempel inget till övers för …and Justice For All som jag personligen tycker är ett av de bästa med bandet. Låt vara att det inte finns någon bas på det, det är bra, långa och komplicerade låtar som tilltalar. Men tydligen inte Mick Wall… Man får gärna ha olika åsikter, det är till och med en nödvändighet för utveckling men man bör inte skriva om dem som om de vore vedertagen sanning, då sparkar jag bakåt även om boken i övrigt är en riktig toppbok.

Jag är heller inte särskilt överens med honom om den genre han använder för att beskriva musiken. Enligt boken, och Mick Wall, är de två första plattorna – Kill ’Em All och Ride the Lightning Thrashalbum medan Master of Puppets utvecklats till att bli något mer. Det tycker inte jag. Min uppfattning är snarare att de första två är speed metal album medan Master of Puppets för första gången förflyttade Metallica till thrashgenren. Inte för att det egentligen har någon betydelse vad man kallar musikstilen för och alldeles oavsett mina invändningar mot boken var det den i särklass intressantaste rockbiografin jag hittills har läst! 

Rekommenderas till ALLA!